Är på äventyr i Tyskland. Lär mig tyska ord och grammatik, äter vegetarisk bratwurst, åker på utflykt, går på irländsk pub, diskuterar filosofi, saknar T, tittar på en film baserad på en tysk roman, lär mig allt jag behöver veta om fiolspel från en bok från 1750, läser om Schenker, lyssnar på Chopin och Corelli, ser solen gå ner över Schwarzwald och ska gå och köpa potatis. Snart, snart kommer jag tillbaka, kära läsare.

Ryktet om Philippe Jaroussky sprider sig bland Cambridges buddister. Jag känner mig stolt.

Igår var sista dan på jobbet. När jag för tre somrar sedan bestämde mig för att jag ville jobba på ett äldreboende var det delvis med motivet att jag ville uppleva "den verkliga världen", ville uppleva "verkligheten". Uppleva nånting annat än den isolerade värld som var Lilla Akademien och den klassiska musik-världen i allmänhet. Ju mer jag jobbar inser jag att min "verklighet" inte finns på ett äldreboende i norra Uppland. Det är en verklighet för väldigt många människor och ingenting att förakta. Var man än är pågår livet. Men i natt vaknade jag och hade en känsla av att jag nu när jag slutat jobba igen kommer behöva konfrontera verkligheten som den är för mig. För mig är verkligheten att behöva vara enormt insnöad på klassisk musik. Läsa, lyssna, utmana mig själv, leva intensivt, lära mig saker. Den här sommaren har varit så idyllisk och avslappnad. Jag har varit på retreat, tagit hand om söta på jobbet, hängt med en bra grabb. Det tar inte slut, men nu börjar på nåt vis allvaret igen. Det kommer också bli bra. Bara ganska annorlunda.

Random cravings

På den sista tiden har jag hemsökts av mystiska begär. Jag skulle kunna leva på broccoli. Det vattnas i munnen när jag tänker på sparris eller blomkål. Valnötter kan jag äta som godis och marmite är det enda pålägg jag har lust att äta. Mitt fyraåriga grönsakshatande jag skulle aldrig känna igen mig. Kanske skulle hon kalla mig förrädare.

This music fits my mood a bit too perfectly. But I'm just exaggerating and it's just that time of the month. Which doesn't make it easier to handle. Alla har vi vår beskärda del av dukkha.

Men Vajrapani står i alla fall på min sida. Kanske en något otippad förebild och bundsförvant. Men tillsammans flyttar vi berg. Vajrapani är inte rädd för att ringa ett telefonsamtal eller använda torrdass. Han är nog faktiskt inte rädd för någonting. Tillsammans ska vi rädda världen.

Han gillar Schönberg. Jag menar. Vilket kap.

Sveriges bästa gatukök finns i Herräng eller "Ser jag ut som en Lindy hop-dansare eller?"

Dagen bjöd på äventyr som en cykeltur till Herräng vid havet en mil bort. Jag hade hoppats på hembakta bullar till förmån för Sri Lanka som Herr T en vecka tidigare tyckt varit okej att köpa fast de innehåller mjölk. Karman skulle ju liksom gå på ett ut när pengarna gick till Sri Lanka. Sen framgick det ju inte riktigt vad i Sri Lanka pengarna skulle gå till, men vi valde att inte spekulera närmare i frågan. Dessa bullar gav mig min All-time-top-one bullupplevelse. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den som aldrig har smakat Herrängs Sri Lanka-bullar aldrig har smakat bullar. Men det var ju inte bullar som det här inlägget skulle handla om. Bullarna var slut idag. Kanske var det Lindy hop-dansarna på danslägret som ätit upp dom. Istället drogs min kurrande mage till Herrängs kiosk där det serverades vegoburgare. Kanske var det för att jag hade cyklat och var trött, kanske har jag blivit svältfödd på snabbmat. Men den här vegoburgaren och de här pommes fritesen var gjorda med kärlek. Liksom perfekt stekt och perfekt saltade.

Mannen i kiosken började prata engelska med mig. Fast jag beställde på svenska. Jag blev så paff så jag fortsatte prata engelska. Antingen så har min svenska blivit dålig eller så kanske det var hans svenska som var dålig. Eller så bara antog han att jag var en dansare från utomlands. Jag tänker; ser jag verkligen ut som en dansare? Ser jag verkligen ut som från utomlands? Senare när jag var på väg ner till vattnet så var det en man som nästan cyklade in i mig och sade "Sorry". O, dear, liksom. Vem tror dom att jag är?

Dagens två små betraktelser från ett demensboende tio mil norr om Stockholm:

Dementa människor är bedårande.

Stödstrumpor har blivit lättare att sätta på.