Procrastination only makes you unhappy. I know. I have tried.

Därför låter jag bli med det och har bestämt mig för att plugga ordentligt. Ordentligt som i 9-6 med lunchpaus. Ordentligt som i inget jävla facebookande.

Fast ibland kan det ju gå illa av gammal vana. Igår så tänkte jag bara ta en liten tupplur efter lunch och det slutade med att jag sov i 3 timmar. Inte okej. Men oh, så skönt...

Pappa frågade om det där med att hoppa trampolin var bildligt eller bokstavligt. Jag skrattade lite åt honom och sade att det var bokstavligt. Jag skulle ju gå till trampolinklubben idag och lära mig att hoppa studsmatta. När jag var på Societies' fair så gick jag förbi trampolinklubbens monter och de sade att det var jättekul. Och jag menar, det är ju klart man vill göra något som är jättekul! Men ju närmare klockan blev fyra kände jag att det faktiskt var lite läskigt att gå till ett ställe där jag inte kände någon och göra någonting jag inte alls kan. Det kändes som att det skulle krävas ett väldigt stort hopp för att ens våga mig dit. Att hoppa hade plötsligt blivit lika bildligt som bokstavligt. Och idag var en sån dag när det kändes alldeles för svårt och otäckt. Så det blev till slut varken bildligt eller bokstavligt hoppande.

Det blev en massa timmar fiolspel istället. Trygg mark.

Bloggen - din boll i etern.

Just nu dricker bloggen te och skriver stråkkvartett. Den har också gjort en liten barockorkesteruppspelning som den hoppas gick bra.

Bloggen gillar Hanna Hellquist och funderar på att börja göra snälla saker.

Imorgon kanske bloggen ska hoppa trampolin.

Jag är väldigt glad att jag inte är förstaårselev i år. Att jag är här, vet hur saker går till, vet hur engelsmän fungerar (i den utsträckningen det är någonting man kan förstå), jag kan prata engelska, jag har vänner, jag vet hur man åtminstone borde plugga, jag vet hur man överlever. Jag visste ingenting av det där förut. Jag fick lära mig det den hårda vägen. Jag är inte avundsjuk på de som måste lära sig det nu. Oh dear.

Och ett titthål i dörren. Och krokar att hänga upp tavlor på.

Och det finns MIXED WATERTAPS.

I Cambridge. Jag har ett fantastiskt jävla rum. Eller två rum om man ska vara petig. Bor man i Cambridge ska det se ut så här. Man ska bo i en artonhundratalsbyggnad. Man ska se ut över en välklippt gräsmatta som bara doktorer får gå på (man ska också se the chapel och the hall). Man ska ha ett separat sovrum. Det ska finnas en igenmurad öppen spis (men man ska tänka att en gång i tiden satt ett gäng unga män i det här rummet framför en eld, drack portvin och diskuterade Descartes och Platon). Man ska ha ett skrivbord med patina i solitt trä. Man ska ha ett piano och ETT STÄLL I TRÄ ATT HÄNGA TVÄTT PÅ.

Oh my God liksom. To be continued.