Tre år senare

Det är längesen jag skrev nu. Det mesta blev bättre och bättre. Jag blev bättre på engelska, blev bättre på att plugga, kom närmre mina vänner. Första året var svårt, men så här i efterhand var det värt det. Nu är det världen som gäller!

Here we go again

Oh my god, notationsbetyg!!!!!!!!!!!!!!!!

Och jag är nöjd med att jag även i år känner att jag kan, jag kan göra bättre. Jag har mer i mig. Nästa år, dear examiners!

Och hon fick sitt betyg och hon var nöjd.

Dagen efter veckan före.

Jag minns att när jag hade haft mina tentor förra året tittade jag på Höstsonaten av Ingmar Bergman och blev berörd så att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag tror jag till och med var tvungen att pausa ett tag.

Att slappna av efter en sådan intensiv upplevelse som tentorna i Cambridge verkar försätta mig i ett väldigt känsligt tillstånd. Igår var jag på en konsert med The Cardinall's Musick i St John's Chapel och hörde musik av Byrd och Tallis. Det var så vackert att tårarna började rinna sådär som man känner att man inte borde på en offentlig plats.

Jag har tittat på BBC-filmatiseringen av Pride and Prejudice och blivit så berörd av kärlekshistorien och spelat Marin Marais på min viola da gamba och blivit så berörd av musiken.

Som att så här mycket känslor, så här mycket kärlek, har jag inte kännt på flera månader. Som att jag behövt vara så stark och klara av så mycket och nu bara brister det. Och det är fantastiskt.

Tenta 2 & 3

Två 3-timmarstentor på samma dag är onekligen något av en bragd. Jag är lite tom i huvudet nu. Fast det gick ganska bra tror jag. Notation var svårare än väntat, men jag klarade av det. Schenker var inte så svårt och jag blev klar innan tiden var slut, vilket inte nödvändigtvis behöver vara ett gott tecken, men det kändes skönt.