Snart somnar jag. Fugor alltså. Snarksnark.

Snart somnar jag. Ingen ledig stund på hela dagen.

Jag vill äta kakor och titta på film.

Klockan är 21.44 och det är fortfarande 17 grader ute. Körsbärsblommorna har blommat över, det är löv på träden, gräs på marken. Igår upptäckte jag att de säljer kokosglass i min matsal.

Lite avundsjuka är ni nog allt.

Lyssnar på Schönberg och grämer mig över att min kurs om 1900-talsdefinitioner är så dåligt upplagd och så dåligt undervisad. Att min föreläsare och min supervisor fått mig tappa all geist för modern musik. Att musiken egentligen är så oerhört intressant. Att tentafrågorna är dumma och jag kan för lite. Det bådar liksom inte gott.

Bådade gott gjorde däremot mitt provprov i keyboard skills. Kanske kan jag få mer än godkänt? Jäklarns, vad jag är pepp.

Min plan är att oroa mig mindre och plugga mer.

Uppsatskris

Är det okej att inte göra färdigt en uppsats om man är för trött? Det är nog inte det. Men jag somnar snart. Åh, ett täcke, en kudde, en säng. Så nära, men ändå så långt borta.

Att gå på konsert, 1610 vespers av Monteverdi, kändes som en logisk sak att göra. Det var ju en så bra konsert. Men nu vet jag inte längre.

Uppmuntrande ord från andra nattugglor välkomnas.

Kanske världens vackraste stycke.

Byrd: Plorans Plorabit

Idag sade någon. Du, Emma, du som har så bra hållning, kan du hjälpa mig? Jag försöker jobba på min, men det går inte, asså, jag känner mig så stel. Jag har verkligen tänkt på att du har så bra hållning, verkligen. Did such a thing ever happen before in my life? När hände det här? När fick jag bra hållning?

Kvällen spenderades med en underbar körmiddag. Flåsig mat, vin, madrigaler, bordsbön till Stilla natt-melodin (!?), trevligt sällskap. Nu är det bara lite sömn som saknas.

Idag slår bloggen ett slag för:
Fina brev till fina människor
Lou Reed i Tweed
En tyskakurs

Idag har jag analyserat ett preludium, skrivit en ground bass variation, övat keyboard skills och gehör, haft sånglektion, haft tutor meeting, haft Selwyn college music society committee meeting.

Cambridge - man ska känna att man lever.

Politics

Dag 1, Easter term, Cambridge gav 3 analyserade fugor och en tv-sänd brittisk partiledardebatt.

I maj hålls det parlamentsval i Storbritannien. Förvånansvärt nog var detta den första tv-sända debatten inför ett val någonsin i Storbritannien. Partiledarna för de tre största partierna är: Gordon Brown, Labour, den trötte politikern, han som vet hur man regerar, den grånande, men också den underfundige. David Cameron, Tories, den tvålfagre, en svärmorsdröm, högsta betyg i politik, ekonomi och filosofi, Oxford, han som säger politiskt inkorrekta saker, men man liksom gillar ändå. Nick Clegg, Liberal democrats, uppstickaren, den unge killen, utmanaren av de etablerade partierna, han står på din sida.

Skillnaderna mellan Brittisk och Svensk politik, åtminstone politisk debatt, är större än jag kanske trodde. Den första frågan handlade om immigrering. Ogenerat talade alla tre kandidaterna om invandringen som ett stort problem som måste minskas kraftigt. Gordon Brown talade stolt om vad som redan gjorts och vad för åtgärder som behövde göras. Fler gränspoliser, någon som kommer in i landet måste ha sponsring från hemlandet och bevis på erbjudet jobb. David Cameron sade att det behöver finnas restriktioner inte bara för invandrande från utanför EU, utan också från nya EU-medlemsländer: "Alla kan ju inte komma hit på en gång!". Arbetskraftsinvandring var det enda diskuterades. Orden flyktingar eller asyl nämndes inte.

Lag och ordning skapas genom fler poliser på gatan enligt Gordon. De högra var kanske lite mer nyanserade. David Cameron tog upp att väldigt många brott uppstår pga drogmissbruk: "Vi måste bli bättre på att erbjuda drogrehabilitering!". Nick Clegg tyckte att man skulle konfrontera unga brottslingar med offret och förklara varför brott är fel, samhällstjänst är bra. Men mest av allt att straff ska vara längre och ordentliga.

Storbritannien för krig i Afghanistan, mer utrustning, rätt utrustning behövs för våra hjältar. David Cameron och Gordon Brown vill utveckla kärnvapnet pga av eventuella hot från Iran och Nordkorea (Cameron: "och Kina!").

Debatten kring skola och sjukvård liknade ändå den i Sverige ganska mycket. Cameron: "Det behöver bli bättre disciplin i skolan" (Hur någon nu kan komma på att det skulle behövas i England -skoldisciplinens mecka). Clegg: "Det behövs mer kreativitet i skolorna". Cameron: "Sjukvården tänker vi inte skära ner på" (Men allting annat helst).

Mest förvånad blev jag nog över hur högerut, hur hård, Gordon Brown verkade. Cameron och Clegg övertygade mig mer, konstigt nog. Vi får se hur det går i Maj.

Snart far jag tillbaka till England. Imorgon faktiskt. Ser fram emot solen, men inte läxhögen.

Jag gillar att jag just fick ett erbjudande om att dejta ryska tjejer. Någonstans i cyberrymden är det någon som läser mina innersta tankar. Spatsiba!

European and American women are too arrogant for you? Are you looking for a sweet lady that will be caring and understanding? Then you came to the right place- here you can find a Russian lady that will love you with all her heart.

Figaros bröllop på operan igår, vilken toppenopera!

Ja, må hon leva...

Idag säger bloggen grattis till den stiliga, krulliga, oerhört trevliga K som har bemärkelsedag idag! Grattis! Jag är så glad att jag lärt känna dig :)

The Smiths och jag

För några veckor sedan lyssnade jag för första gången på kanske två år på The Smiths skiva The Queen is dead. Det var ett tag i slutet av högstadiet, början av gymnasiet då The Smiths var väldigt viktiga för mig. Runt-runt snurrade skivorna i spelaren. Höjdpunkten kom i april 2006 när jag pungade ut halva studiebidraget för att se Morrissey på Hovet med Emma och Sandra. Jag åt bara jordnötssmörssmörgåsar hela dagen, det var superhögt ljud och vi satt jättelångt ifrån, men det var fantastiskt.

Eller var det det? När jag lyssnar på The Smiths idag slås jag över så många saker. Jag förstod inte hälften av texterna - men brukade utan skrupler prata om deras fantastiska texter. Texterna är dryga, vilket jag kanske inte förstod, insåg eller helt enkelt inte upplevde*. Jag har en känsla av att jag kanske mer ville vara någon som gillade The Smiths än faktiskt var det. Ville vara lite mer som mina bröder kanske eller ville vara lite mer alternativ och missförstådd. Ville vara någon som tillbringar sina ungdomsår missförstådd och missanpassad, för att sedan komma ut på andra sidan som en stark människa. Visst var jag missförstådd och missanpassad på högstadiet (vem var inte det?), men nog var min och Morrisseys upplevelser av det väldigt olika. Vad var det då, mer än att jag sökte en viss alternativ image, som fick mig att lyssna om och om igen på There is a light that never goes out, Cemetry gates och I know it's over? Som fick mig att få gåshud över hela kroppen den där aprildagen? Jag undrar om det inte är den där sångrösten som menar varje tonfall, varje ord, känner varje liten smärta. Det spelar inte så stor roll vad Morrissey sjunger om, det är hur han gör det. Det är på riktigt. Lite som all bra konst. Så det gjorde kanske inte så mycket att texterna aldrig gick in, eller att jag idag tycker att de är dryga. Morrisseys röst gör att jag kan ha överseende med allt det där. Och det blir ju inte sämre av en hel drös catchiga melodier à la Johnny Marr.

Glad Smiths-påsk kära läsare!

*Saker jag idag skulle vilja säga till Morrissey är: klipp dig och skaffa dig ett jobb, börja meditera, tänk positiva tankar, njut av livet, kasta bort offerkoftan, sluta götta dig i självömkan.

Idag slår bloggen ett slag för Selma Lagerlöf! Sveriges första nobelpristagare och en av Sveriges mest internationellt kända författare var inte bara kvinna utan, det verkar inte bättre, också lesbisk. Detta skapade för signerad en stor fascination under tidig vår 2009 för hennes litteratur och brevväxlingar med Sophie Elkan och Valborg Olander. En orsak så god som någon att läsa fantastiska böcker, vittnesmål och kärleksbrev?