The Smiths och jag

För några veckor sedan lyssnade jag för första gången på kanske två år på The Smiths skiva The Queen is dead. Det var ett tag i slutet av högstadiet, början av gymnasiet då The Smiths var väldigt viktiga för mig. Runt-runt snurrade skivorna i spelaren. Höjdpunkten kom i april 2006 när jag pungade ut halva studiebidraget för att se Morrissey på Hovet med Emma och Sandra. Jag åt bara jordnötssmörssmörgåsar hela dagen, det var superhögt ljud och vi satt jättelångt ifrån, men det var fantastiskt.

Eller var det det? När jag lyssnar på The Smiths idag slås jag över så många saker. Jag förstod inte hälften av texterna - men brukade utan skrupler prata om deras fantastiska texter. Texterna är dryga, vilket jag kanske inte förstod, insåg eller helt enkelt inte upplevde*. Jag har en känsla av att jag kanske mer ville vara någon som gillade The Smiths än faktiskt var det. Ville vara lite mer som mina bröder kanske eller ville vara lite mer alternativ och missförstådd. Ville vara någon som tillbringar sina ungdomsår missförstådd och missanpassad, för att sedan komma ut på andra sidan som en stark människa. Visst var jag missförstådd och missanpassad på högstadiet (vem var inte det?), men nog var min och Morrisseys upplevelser av det väldigt olika. Vad var det då, mer än att jag sökte en viss alternativ image, som fick mig att lyssna om och om igen på There is a light that never goes out, Cemetry gates och I know it's over? Som fick mig att få gåshud över hela kroppen den där aprildagen? Jag undrar om det inte är den där sångrösten som menar varje tonfall, varje ord, känner varje liten smärta. Det spelar inte så stor roll vad Morrissey sjunger om, det är hur han gör det. Det är på riktigt. Lite som all bra konst. Så det gjorde kanske inte så mycket att texterna aldrig gick in, eller att jag idag tycker att de är dryga. Morrisseys röst gör att jag kan ha överseende med allt det där. Och det blir ju inte sämre av en hel drös catchiga melodier à la Johnny Marr.

Glad Smiths-påsk kära läsare!

*Saker jag idag skulle vilja säga till Morrissey är: klipp dig och skaffa dig ett jobb, börja meditera, tänk positiva tankar, njut av livet, kasta bort offerkoftan, sluta götta dig i självömkan.