Sveriges bästa gatukök finns i Herräng eller "Ser jag ut som en Lindy hop-dansare eller?"

Dagen bjöd på äventyr som en cykeltur till Herräng vid havet en mil bort. Jag hade hoppats på hembakta bullar till förmån för Sri Lanka som Herr T en vecka tidigare tyckt varit okej att köpa fast de innehåller mjölk. Karman skulle ju liksom gå på ett ut när pengarna gick till Sri Lanka. Sen framgick det ju inte riktigt vad i Sri Lanka pengarna skulle gå till, men vi valde att inte spekulera närmare i frågan. Dessa bullar gav mig min All-time-top-one bullupplevelse. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den som aldrig har smakat Herrängs Sri Lanka-bullar aldrig har smakat bullar. Men det var ju inte bullar som det här inlägget skulle handla om. Bullarna var slut idag. Kanske var det Lindy hop-dansarna på danslägret som ätit upp dom. Istället drogs min kurrande mage till Herrängs kiosk där det serverades vegoburgare. Kanske var det för att jag hade cyklat och var trött, kanske har jag blivit svältfödd på snabbmat. Men den här vegoburgaren och de här pommes fritesen var gjorda med kärlek. Liksom perfekt stekt och perfekt saltade.

Mannen i kiosken började prata engelska med mig. Fast jag beställde på svenska. Jag blev så paff så jag fortsatte prata engelska. Antingen så har min svenska blivit dålig eller så kanske det var hans svenska som var dålig. Eller så bara antog han att jag var en dansare från utomlands. Jag tänker; ser jag verkligen ut som en dansare? Ser jag verkligen ut som från utomlands? Senare när jag var på väg ner till vattnet så var det en man som nästan cyklade in i mig och sade "Sorry". O, dear, liksom. Vem tror dom att jag är?