Ryktet om Philippe Jaroussky sprider sig bland Cambridges buddister. Jag känner mig stolt.

Igår var sista dan på jobbet. När jag för tre somrar sedan bestämde mig för att jag ville jobba på ett äldreboende var det delvis med motivet att jag ville uppleva "den verkliga världen", ville uppleva "verkligheten". Uppleva nånting annat än den isolerade värld som var Lilla Akademien och den klassiska musik-världen i allmänhet. Ju mer jag jobbar inser jag att min "verklighet" inte finns på ett äldreboende i norra Uppland. Det är en verklighet för väldigt många människor och ingenting att förakta. Var man än är pågår livet. Men i natt vaknade jag och hade en känsla av att jag nu när jag slutat jobba igen kommer behöva konfrontera verkligheten som den är för mig. För mig är verkligheten att behöva vara enormt insnöad på klassisk musik. Läsa, lyssna, utmana mig själv, leva intensivt, lära mig saker. Den här sommaren har varit så idyllisk och avslappnad. Jag har varit på retreat, tagit hand om söta på jobbet, hängt med en bra grabb. Det tar inte slut, men nu börjar på nåt vis allvaret igen. Det kommer också bli bra. Bara ganska annorlunda.

Random cravings

På den sista tiden har jag hemsökts av mystiska begär. Jag skulle kunna leva på broccoli. Det vattnas i munnen när jag tänker på sparris eller blomkål. Valnötter kan jag äta som godis och marmite är det enda pålägg jag har lust att äta. Mitt fyraåriga grönsakshatande jag skulle aldrig känna igen mig. Kanske skulle hon kalla mig förrädare.

This music fits my mood a bit too perfectly. But I'm just exaggerating and it's just that time of the month. Which doesn't make it easier to handle. Alla har vi vår beskärda del av dukkha.

Men Vajrapani står i alla fall på min sida. Kanske en något otippad förebild och bundsförvant. Men tillsammans flyttar vi berg. Vajrapani är inte rädd för att ringa ett telefonsamtal eller använda torrdass. Han är nog faktiskt inte rädd för någonting. Tillsammans ska vi rädda världen.