Ryktet om Philippe Jaroussky sprider sig bland Cambridges buddister. Jag känner mig stolt.

Igår var sista dan på jobbet. När jag för tre somrar sedan bestämde mig för att jag ville jobba på ett äldreboende var det delvis med motivet att jag ville uppleva "den verkliga världen", ville uppleva "verkligheten". Uppleva nånting annat än den isolerade värld som var Lilla Akademien och den klassiska musik-världen i allmänhet. Ju mer jag jobbar inser jag att min "verklighet" inte finns på ett äldreboende i norra Uppland. Det är en verklighet för väldigt många människor och ingenting att förakta. Var man än är pågår livet. Men i natt vaknade jag och hade en känsla av att jag nu när jag slutat jobba igen kommer behöva konfrontera verkligheten som den är för mig. För mig är verkligheten att behöva vara enormt insnöad på klassisk musik. Läsa, lyssna, utmana mig själv, leva intensivt, lära mig saker. Den här sommaren har varit så idyllisk och avslappnad. Jag har varit på retreat, tagit hand om söta på jobbet, hängt med en bra grabb. Det tar inte slut, men nu börjar på nåt vis allvaret igen. Det kommer också bli bra. Bara ganska annorlunda.