I Cambridge. Jag har ett fantastiskt jävla rum. Eller två rum om man ska vara petig. Bor man i Cambridge ska det se ut så här. Man ska bo i en artonhundratalsbyggnad. Man ska se ut över en välklippt gräsmatta som bara doktorer får gå på (man ska också se the chapel och the hall). Man ska ha ett separat sovrum. Det ska finnas en igenmurad öppen spis (men man ska tänka att en gång i tiden satt ett gäng unga män i det här rummet framför en eld, drack portvin och diskuterade Descartes och Platon). Man ska ha ett skrivbord med patina i solitt trä. Man ska ha ett piano och ETT STÄLL I TRÄ ATT HÄNGA TVÄTT PÅ.

Oh my God liksom. To be continued.