Ett bibliotek med heltäckningsmatta. En uppsatskris. Ingen som helst lust att göra något åt den trots att ämnet är intressant. Längtan efter K. En Miss Marple går förbi i regnet.

Jag borde plugga, men jag är för upprymd. Ikväll ska jag se Låt den rätte komma in med Scandinavian Society. Toppen. Idag fick jag tillbaka en uppsats som var "den bästa jag hittils skrivit". Nu ska jag öva fiol. På återseende.

Vänner, jag har börjat göra något riktigt brittiskt! Nej, det är inte Lacrosse eller Cricket. Det är inte att dricka te och äta scones. Jag har gått med i en chapel choir! Jag sjunger i kör tre gånger i veckan på olika gudstjänster. Det är som på film, man står längs sidorna i kapellet och sjunger och har gown på sig. Får gratis sånglektioner och middag på söndagar. Hur hamnade jag i detta nobla sammanhang, måntro?

Min fantastiska gehörslärare sade att det är otroligt superjätteviktigt att vara med i en kör för gehöret, hon tipsade om en kör med lediga platser, jag fick en audition med en supertrevlig kille som leder kören och jag fick vara med. Min kompis Marie som också läser musik på Selwyn är också med.

Kören är på ett college som heter Corpus Christi, som jag avslog direkt att söka till bara för att dom har ett så läskigt namn, uppenbarligen är det ett av dom äldsta collegena och har ett väldigt fint kapell. Det var roligt att sjunga på gudstjänsten, jag stod bredvid en jättebra alt, men det var lite läskigt med alla böner på engelska. Det vet jag inte riktigt hur jag ska vänja mig vid. Men det ska bli fantastiskt att få sjunga varje vecka!

En färdighet som man måste ha när man går här är att göra saker bra på för lite tid. Som att jag spelade Bach på en konsert igår och jag hade knappt hunnit öva, men det blev bra ändå. Eller som att jag panikfärdigställde mitt expressionismtal igår, men jag är ganska nöjd med det. Som att det handlar om att arbeta väldigt effektivt, för man kommer aldrig ha tid med något annat. I alla fall om man vill leva lite också.
(Min helg har varit toppen)

Oxford, Oxford, Oxford...

Gissa vad, jag är på en buss med internetuppkoppling, jag är på väg till Oxford, till världens bästa Kristina, jag har nästan gjort färdigt mitt tal om expressionism till på måndag, jag ska spela Bach på en konsert på söndag och ha en lektion med Andres, ja, det här ska nog bli en bra helg.
På det; spännande musik. http://open.spotify.com/track/3A2YUi05EoUl0gA4FGJwGE

Dagen gav:

• Min första uppsatskris.
• En fruktansvärt dålig orkesterrepetition. Falskt, fegt och utan något som helst engagemang slaktades Brahms fjärde symfoni rakt av, utan bedövning. Jag smet i pausen.
• En fantastisk kontrapunktslektion med min lärare Natassa. Undrar om någon någonsin haft en lika trevlig harmonilärare? Hon bjöd mig på pepparmintste för att jag hade ont i halsen och hon sa att min kontrapunktsuppgift var bra, men gav ändå förslag på förbättringar.

Sjukan har lagt sig. Inte svininfluensa alltså?

Idag har jag haft en bra föreläsning om 1500-talskontrapunkt, pratat med trevliga människor och analyserat ett fantastiskt stycke av Bach. http://open.spotify.com/track/5K3TOAUF3QUc3CcSdfNVwh

Det börjar arta sig.

Jag är sjuk. Jag hoppas det inte är svininfluensan, men jag är lite misstänksam alltså. Feber och ont i kroppen. Jag vill vara social och titta på film med folk här. Jag skulle ha åkt till London och träffat Kristina, Louisa och Karin imorgon. Jag vill inte vara sjuk.

Senaste veckan har jag pratat med folk från Sverige ganska mycket. Det känns bra. Det är så lätt att känna sig ensam här när man inte riktigt har några nära vänner än.

Till allas lättnad kan jag även meddela att Madeleine Lovell är en jättebra lärare. Bestämd och rakt på sak, men också uppmuntrande och välvillig.

Det börjar tätna alltså. Idag vaknade och hade skrivkramp. Bokstavligt talat alltså. Jag skrev alldeles för mycket igår så nu har jag ont i tummen.

Jag har haft mina första riktiga föreläsningar och lämnat in min första uppsats. Imorgon väntar supervision, trepersonsundervisning, med den enligt ryktet skräckinjagande Madeleine Lovell.

Idag gick jag in till stan för att köpa mat. Och tvättmedel (läget börjar bli akut). Jag köpte massa kakor och hummus, men jag glömde tvättmedel. Ack. Nu måste jag gå dom hela tio minutrarna in till stan igen imorgon. En bra sak med Selwyn är att det är supernära till allting, musikfakultet och bibliotek, så man behöver egentligen aldrig gå längre än i 3 minuter. Fast man blir väldans lat. Att gå tio minuter till Sainsburys är ett dagsverk.

Nu ska jag lyssna på körmusik i kapellet!

Välkommen

Nu har det roliga börjat. Idag hade vi 5 timmar kontrapunkt med Dr Jones. (Sch, säg ingenting till nån, han är egentligen på sabbatsår, men han tyckte det var viktigt för oss med en kontrapunktintroduktion, så han gav oss det i smyg, sch). Jag har inte tänkt så mycket och så intensivt... Någonsin? Men det var fantastiskt, intressant och utmanande.

Idag har jag även haft tre provspelningar till olika universitetsorkestrar. Mina vänner; jag ska börja spela barockfiol. Jag ska få låna en barockfiol och börja öva, ta lite lektioner och efter jul vara med i en barockorkester!

Och jag har fått en underbar gehörslärare. Underbar. Krävande. Underbar.

Wow. Den här kvällen började inte bra. Jag skulle gå på "Formal hall". Jag gick dit, ingen var där, jag var för tidig, jag fick panik över att jag inte har några vänner. Men efter den inte så lilla panikattacken, blev det bara bättre. Jag träffade min college-pappa Josh som är supertrevlig och min syster och min bror. Det blev riktigt spännande. Formal hall är en väldigt underlig tillställning på många sätt. Alla bär gown (supertjusig, jag lovar! Men väldigt mycket engelsk universitetsfilm som utspelar sig på 20-talet), en man slår på en gong, alla reser på sig och en lärare säger en bön på latin (eller någon som fick högsta betyg förra året?!). Det serveras trerätters (maten är kanske inte den mest spännande) och hur folk dricker vin är väldigt... Cambridge? Apropå är alla britter alkoholister. Men jag blev glad för folk var trevliga, jag var trevlig, sen när middagen var slut, så gick jag och min nyvunna vän Chrystol (alla som läser engelska är trevliga?) tillbaka till trappuppgång L där det har varit varm choklad, berättelser om släktnamn från 300-talet, tal om att det egentligen inte är roligt att dricka för att bli full. Britter vill egentligen inte vara alkoholister. Hur som helst, att socialisera med engelsmän och på engelska har verkligen potential.

Det var som att någonting släppte ikväll. Det känns underbart. Nu är det bara sova som fattas för att imorgon ha heldag kontrapunkt!

Kulturchock

Jag har varit på konsert idag. Endellion String Quartet. Judith Weir är en kompositör att kolla upp. När jag gick dit och var där var det som att jag kände att ja, det är det här Cambridge jag vill vara i. Där man helt sonika kan gå på en konsert med en av dom bästa stråkkvartetterna runt hörnet. Ett annat Cambridge jag vill vara i upptäckte jag när jag i eftermiddags drack te tillsammans med andra internationella studenter på Selwyn.

Jag förväntade mig det inte, men det har ändå varit en kulturchock. Det är som att allting som händer och görs är bara lite annorlunda från hur det är i Sverige. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, språket gör nog sitt, men jag kan verkligen känna mig konstig här. Och det är en sån ovan känsla eftersom jag är supersvensk och känner mig väldigt trygg med det nordiska sinnelaget. Jag har blivit minoritet! Hjälp?

En dag senare

Dag 4 på Cambridge har inneburit så mycket som en biblioteksrundtur, Cambridge Freshers Fair, inhandlandet av ett notställ, ett tal om tidsplanering, middag och smartie-party.

Freshers Fair var en sporthall full med föreningar som ville ha oss. Dom mutade oss med godis och pennor, men jag var orubblig, eller kanske inte så orubblig eftersom jag efter det här har tre provspelningar på fredag till olika orkestrar och jag är med i yogaföreningen och skandinavföreningen. Det var supervarmt i sporthallen och massor av människor. Men livfullt på ett engagerande sätt. Alla tyckte att deras förening var den bästa. Men efter att ha lyssnat på ungefär tre tal om att prioritera och välja vad man ska göra så var jag ganska defensiv. På vägen hem var jag förfärligt trevlig med en medicinstuderande från Selwyn. Ni skulle sett mig, jag var i mitt essä.

Notstället inhandlades på Brian Jordan, enligt Dr Jones, "Cambridge's only decent music shop".
Sen pratades det om att planera sin tid, det var bra, på slutet fick jag och den österrikiska tjejen ett privat samtal om att det är britterna som är konstiga, inte vi.
Nu på kvällen har jag ätit smarties och druckit te med en supertrevlig engelskstuderande. Potentiell vän alltså.

Imorgon är det introduktion på musikfakulteten!

Mitt rum - kunde varit bättre?

Jag har fått ett rum som luktar fuktskadat och har fula gardiner och en brun matta. Men det känns ganska bra ändå. Jag har ju piano. Vi bor tre musikstuderande i ett block. Jag delar dusch med Mooki. Hon glömmer att låsa upp duschen för mig. För övrigt är det en sån där dusch som sitter i taket. Fertila kvinnor önskar annat.

Men jag har gjort det fint med affischer och kort och det är liksom lite mysigt. Det är lite som att gå på folkhögskola kanske eller vara på läger. "Det kanske är lite slitet, men o så charmigt". Men jag ska inte klaga. Det ska jag inte. Jag är i Cambridge. Idag mötte jag min Director of studies, en handledare som har ansvar för vår undervisning. Det var bra. Vi behöver en almanacka, vi behöver kunna säga nej, och vi behöver spela piano fem minuter varje dag (alltså började med fyrtio minuter. Pang på) Jag vet inte riktigt än vad som väntar i undervisningen, men jag tror det kommer vara bra, att börja plugga känns fantastiskt. Är det någonting jag inte kommer vara så är det understimulerad. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

För övrigt så pratar britter alldeles för fort. Jag och den tyska och den österrikiska tjejen har talat ut om det. (Den tyska tjejen träffade jag när jag var här på intervju, hon trodde jag var britt, jag trodde hon var det, så så dåliga på engelska är vi nog inte)


Utsikten utanför mitt fönster är en rugbyplan, eller snarare ett rugbyplanshus. Idag var det Selwyn Freshers Fair, föreningar på mitt college försökte locka till sig medlemmar. Min musikkompis Philippa anmälde sig till alla som bjöd på godis, jag anmälde mig till musikföreningen och simföreningen. Jag hade tänkt fråga hur det låg till med rugbyspelandet, men killarna som satt vid det bordet såg muskulösa och läskiga ut så jag tordes inte. Imorgon är det hela universitetets Freshers Fair, fortsättning följer således.