Är mitt uppe i efterforskningar för min uppsats om isorytmiska motetter. (Det är lugnt, jag visste inte heller vad det var fram tills för några veckor sedan.) Vad jag kommit fram till så här långt är att Dunstable inte tänkte så mycket, körde på simpel struktur och fina melodier. Han gjorde sin grej och gjorde det jäkligt bra. Dufay å andra sidan var en intelligent man som utvecklade och experimenterade med många olika former i sina motetter och föregick många kommande generationer tonsättare. Men inte gör det hans musik vackrare inte.

För övrigt så blandar jag svenska och engelska vilt när jag tänker och antecknar. Citat: "Panisorhythm - ny rytm för ny color i upper voices (to not speed it up i tre sections)"
Inte för att meningen i sig är begriplig för någon annan än mig i alla fall.