Mitt i natten smyger sig sådana här fraser in i mina uppsatser:
There are all kinds of non harmonic notes, all yearning for resolution.
Och:
Thanks to the continuos bass, the piece never stops moving, never stops walking. It is a melancholic and wistful walk.

Jag tror det är bäst jag går och knyter mig, innan mina uppsatser börjar likna poesi mer än uppsatser. Vilket ju inte behöver vara fel, säger du. Men jag säger, var sak på sin plats. Män är män och kvinnor kvinnor. Eller hur det nu var.
Godnatt!