Fast jag känner mig lite nördig.

Jag har en bekännelse. Jag älskar att filosofera över musikanalys. Varför Schenker? Varför inte Schenker? Varför Topical Analysis? Varför inte? Varför analysera ett stycke över huvudtaget? Vad är det man vill få reda på? Vad är det man vill få ut? Det tänder en liten låga i mig. Just nu läser jag Kermans "How we got into analysis, and how to get out". DET ÄR SÅ HIMLA SPÄNNANDE.

Varför tvätten aldrig blir ren.

Jag vill ju bara ha medhåll!

Yeah, gissa vem som ska börja spela i en viol consort! Gissa vem som ska börja lära sig viola da gamba! Jag är superpepp.

Idag tog jag tag i mitt liv. I alla fall lite grann.

Pax för att ligga under ett täcke, äta chips till middag, titta på film och vara så där svenskt vemodig.

Tonal comp

AVJ: Is this your first complete fugue ever?
Jag: Eh Yes.
AVJ: It's not bad...

Dagens supervision med AVJ, mannen, myten, var lite mer av en självförtroendeboost än den förra veckan när jag hade skrivit en ganska tveksam stråkkvartett:

AVJ: Why have you written this passage in unison?
Jag: Eh because I didn't know the harmony...
AVJ: Well, that was what the cynical me was thinking.

Idag tänkte jag att det är så synd att man inte lever på sjuttonhundratalet. Tänk att få vara kompositör och skriva fugor eller stråkkvartetter. Vem vill skriva tolvton när man kan skriva en sonat? Heja Haydn! Heja Bach!

Procrastination only makes you unhappy. I know. I have tried.

Därför låter jag bli med det och har bestämt mig för att plugga ordentligt. Ordentligt som i 9-6 med lunchpaus. Ordentligt som i inget jävla facebookande.

Fast ibland kan det ju gå illa av gammal vana. Igår så tänkte jag bara ta en liten tupplur efter lunch och det slutade med att jag sov i 3 timmar. Inte okej. Men oh, så skönt...

Pappa frågade om det där med att hoppa trampolin var bildligt eller bokstavligt. Jag skrattade lite åt honom och sade att det var bokstavligt. Jag skulle ju gå till trampolinklubben idag och lära mig att hoppa studsmatta. När jag var på Societies' fair så gick jag förbi trampolinklubbens monter och de sade att det var jättekul. Och jag menar, det är ju klart man vill göra något som är jättekul! Men ju närmare klockan blev fyra kände jag att det faktiskt var lite läskigt att gå till ett ställe där jag inte kände någon och göra någonting jag inte alls kan. Det kändes som att det skulle krävas ett väldigt stort hopp för att ens våga mig dit. Att hoppa hade plötsligt blivit lika bildligt som bokstavligt. Och idag var en sån dag när det kändes alldeles för svårt och otäckt. Så det blev till slut varken bildligt eller bokstavligt hoppande.

Det blev en massa timmar fiolspel istället. Trygg mark.

Bloggen - din boll i etern.

Just nu dricker bloggen te och skriver stråkkvartett. Den har också gjort en liten barockorkesteruppspelning som den hoppas gick bra.

Bloggen gillar Hanna Hellquist och funderar på att börja göra snälla saker.

Imorgon kanske bloggen ska hoppa trampolin.

Jag är väldigt glad att jag inte är förstaårselev i år. Att jag är här, vet hur saker går till, vet hur engelsmän fungerar (i den utsträckningen det är någonting man kan förstå), jag kan prata engelska, jag har vänner, jag vet hur man åtminstone borde plugga, jag vet hur man överlever. Jag visste ingenting av det där förut. Jag fick lära mig det den hårda vägen. Jag är inte avundsjuk på de som måste lära sig det nu. Oh dear.

Och ett titthål i dörren. Och krokar att hänga upp tavlor på.