God jul

Så här i vintertid kan man ju passa på att återuppliva lite minnen och mysa med en filt och varmchoklad i vintermörkret. Eller kanske bara slöa lite framför en datorskärm. Vilket det än var jag valde att göra så resulterade det i två små bilder på min blogg som tagit lite juluppehåll.

Så här såg min fantastiska balklänning ut. Feel free to be jealous. Ni skulle sett hela alltså.


Innan balen avslutade vi terminen med lite lekpark.


God jul vänner!

Snö, lussebullar, musikbiblioteket, vara uppe till fem på morgonen, vara med K, vara med K, vara med K, träffa Rosa, köpa julklappar, vara på kafé. Lyssna på musik, öva barockfiol. Snö.

Att komma hem har varit toppen.

Och här är det fint och alla är julglada och jag är glad och allt är bra. Lakritste med Sven och kinesiskt te med dom andra. Jag hade en underbar kväll igår. Nu ska jag packa, göra färdigt den sista harmoniläran, shoppa loss, få höra hur jag klarat mig den här terminen från min ansvarige lärare, ha kör och sen GÅ PÅ BAL. Och... Imorgon far jag till Paris och på tisdag, då, då kommer jag tillbaka till lussekatter och griljerad kålrot. Mince pie, släng dig i väggen!

För övrigt har jag glömt bort hur man pratar svenska.
Och jag ser så mycket fram emot att träffa er alla.

På återseende.

Ensam och lämnad åt mitt öde i en universitetsstad på andra sidan Nordsjön började jag fundera över livet. Jag kom nog inte fram till något, men det var ganska spännande under tiden. Det finns så mycket saker man kan göra, bli, tänka, vara. Jag vill leva lite mer och oroa mig lite mindre. Idag, imorgon, snart.
Nu ska jag öva barockfiol.

En sak man aldrig har i Cambridge är tråkigt. Jag insåg det idag. Hela tiden gör man saker, hela tiden gör man spännande saker, engagerande saker, plågsamma saker, jobbiga saker, pinsamma saker, fantastiska saker. Men tråkigt det har man aldrig.

Idag har jag sjungit i kör, på morgonen bara tjejer, på eftermiddagen Advent carol service, första advent och sånger om Jesusbarnet. Jag har också hunnit med att skriva en fugexposition på ett alternativt kafé och skriva färdigt en uppsats om Händel. Snart blir det körcurry. Tråkigt? Nehe, du.

Förutom att träffa K och se Våroffer och Riddar Blåskäggs borg i London igår var helgens höjdpunkt att köpa klänning till balen på fredag. (Uppdatering: På fredag hålls det bal på Selwyn; Kristina kommer och vi ska gå tillsammans och kalasa hela natten). Hursomhelst; den här klänningen inhandlades i en fantastisk second hand-affär. Den har en massa guld på sig och har en svart kjol. Aahh... Vad fin den är... Jag dööör!

En dag på biblioteket

Jag, Händel och en massa anteckningar begav oss till biblioteket tidigt på lördag morgon för att skriva uppsats. Händel är en riktig hejare på att skriva uppsatser, men han bryter ganska mycket på tyska när han pratar. Nu sitter vi här och diskuterar opera serias fördelar och nackdelar. Händel säger, ja, opera seria är grejen inte minst för man måste ha konventioner för att kunna bryta mot dom. Jag bryter mot dom och så blir det jättecoola effekter, som när Cleopatras aria börjar utan ett instrumentalt förspel, hehe. Men är det inte lite tråkigt att bara skriva recitativ, aria, recitativ, aria, frågar jag. Händel kontrar; men vadårå, det är ju så man gör?! Jag suckar och tänker; Händel skulle nog aldrig förstå. Men himla snygga arior har du gjort alltså! Händel säger; jag vet!

The perils of Google Translator

Idag upptäckte jag och K charmen i att översätta våra bloggar med Google-translator. Vi insåg att det är ju så våra engelsktalande vänner skulle kunna upptäcka vad vi skriver om dom!

Till exempel kan det låta så här:
While the others are at a nightclub for me a quiet struggle against high torktumlepriser.
Eller så här:
Middle of the night creeps like this phrase in my essay

I Kristinas blogg hade kycklingben i halsen blivit översatt med drumstick in the neck.
Så det var nog ingen större fara egentligen.

På lördag, då minsann ska jag till London och gå på opera och träffa K. Alla tiders, I say!

Jag sover för lite.

Håhåjaja, arbete hopar sig. Till onsdag, uppsats, till fredag variationer på tema, måndag två uppsatser och till tisdag två fugexpositioner. They work us hard, oh, yes, they do.

Disciplin kan vara en konst. Efter att inte gjort min uppsats i två timmar ska jag nu bege mig till Magdalene College på Formal Dinner. Magdalene släppte in kvinnor först 1988. Inte okej.

Puss!

Mitt i natten smyger sig sådana här fraser in i mina uppsatser:
There are all kinds of non harmonic notes, all yearning for resolution.
Och:
Thanks to the continuos bass, the piece never stops moving, never stops walking. It is a melancholic and wistful walk.

Jag tror det är bäst jag går och knyter mig, innan mina uppsatser börjar likna poesi mer än uppsatser. Vilket ju inte behöver vara fel, säger du. Men jag säger, var sak på sin plats. Män är män och kvinnor kvinnor. Eller hur det nu var.
Godnatt!

Jag skriver ett tal om minimalism, det är superspännande.

Och gissa vad; min uppsats om operans uppkomst fick jättebra kritik och läraren har tydligen pratat till gruppen efter mig om att min uppsats var bra och att dom borde läsa den... Hur hände det här?

Jag läser Sarah Waters The Night Watch istället för att göra mina variationer på ett tema i Wienklassisk stil. Jag tror inte det är riktigt hållbart i längden.

Forgive us for our trespasses.

Jag kan inte undvika att känna mig som en hedning på gudstjänsterna på Corpus Christi. Som en hedning som blivit satt där mot min vilja för att omvändas, men som i smyg tänker på den åttafaldiga vägen. Som ibland säger med i Fader vår, men som egentligen funderar på upplysning. Så kan det vara.

Igår stötte jag och Heidi på en person som gjorde en enkät om folks syn på Jesus. "It is a good thing but not for me".

Kvällen slutade med socialt samkväm med kören. För mycket tortillachips med ostsmak för min del. Jag mår lite illa.

Medan dom andra är på nattklubb för jag en tyst kamp mot höga torktumlepriser.

Så har ytterligare en dag kommit och gått på ett av världens bästa universitet. (Yes!)
Föreläsning om att skriva stråkkvartetter, föreläsning om att analysera stråkkvartetter. Enskild undervisning om att skriva fugor. Färdigställandet av uppsats om operans uppkomst, påbörjandet av tal om minimalism. Hummussmörgås, soppa, cappucino och kaka. Ikväll tänker jag mig en ledig kväll, kanske titta på film eller läsa Karin Boye.
Dessa dagar läser jag följande dikt om och om igen;

Idyll

Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min
arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din
levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och
jag undrar bara,

att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.

Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len
lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det
gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.

I'm in för lite mer Robin Holloway, lite mer utsvävningar om Kurt Weills "Jewish under-the-belt melodies" och Bartoks musik beskriven som "Pure poetry". Men jag tror att morgonen skulle kunna tillbringas på angenämare sätt. Hur som helst, jag hävdar ju att jag är intresserad av modern musik, upp till bevis!

Och ja, ja, jag är inte klar med uppsatsen, men nästan och jag är nöjd med det arbete jag gjorde igår.

Morgongudstjänst på Corpus, jo, jag tackar.

Igår fick jag ännu mer orkestererfarenhet. Selwyn College Orchestra. Det var roligt och opretentiöst. Det gick lite hursomhelst, men människor var glada.

Idag ska jag skriva färdigt min uppsats om den Florentinska Cameratan och Monteverdis Orfeo. Jag ska! Även fast inlämningen är på tisdag kväll. Men jag kan få den färdig idag. Jag ska få den färdig idag. Utan pardon.

Fortsättning följer...

Idag spelade jag min första konsert!
Man kan ju inte säga att det gick till på Lilla Akademienvis direkt. Första repition i tisdags, ett rep igår, ett idag, sen pang på, konsert. Men det gick ju ganska bra? Folks avistaläsning håller verkligen hög klass. Ett stycke låter egentligen aldrig dåligt. Men eftersom det aldrig är någon som jobbar ordentligt låter det aldrig riktigt bra heller. Jag tror ändå att det kan vara ganska bra för mig, eller vem som helst som har Lilla Akademien i bagaget. Man vet hur man jobbar och har en bra grund, men avistaläsning och att vara med i huvudet hela tiden när man spelar kan man behöva. Man har liksom inte tiden att passivt lära sig ett stycke.
Fast lite frustrerande är det ju när det låter fultfult och ingen bryr sig.

Konserten idag var med en orkester vid namn Collegium Musicum. Egentligen är det en barockorkester (som jag snart ska spela på barockfiol i!), men dagen till ära spelades modern musik och då fick jag vara med, för det spelades på moderna instrument. Dirigent var Tim Brown, jag hade hört diverse mindre smickrande saker om honom (han är svår att ha och göra med, "he's mental"), han är Director of Studies i musik på Clare College, men han var en fantastisk dirigent. Otroligt effektiv repetitör och på konserten var han som besatt, hans blick var nästan obehaglig. Men på ett bra sätt.
Dessutom så sade han efter repet i tisdags att jag hade spelat bra; 'some really good playing there'. (Och mig charmar man med smicker.)

För övrigt finns det fantastiska körer i Cambridge. På konserten sjöng Trinity och Clare. Wow. Och jag har inte ens hört King's än.

Mail måste man kolla flera gånger per dag. Jag kollade i morse. 8 nya mail. Jag kollade halv fyra. 7 nya mail. I ett av dom stod det att det inte var någon musikanalyslektion idag, för vår lärare hade fått ett oangenämt virus. Men det visste jag redan, för jag hade gått dit och konstaterat att det inte var någon lektion, för det var ingen där. Helt tomt och öde och låst och tyst. Sin mail måste man kolla oftare.

Operans uppkomst, här kommer jag!

Uppsatskrisens ädla konst

Idag lämnade jag in analysuppsatsen om Scarlatti. Håhåjaja. Här försöker man planera sin tid och så slutar det med att man sitter och sliter sitt hår tre timmar innan inlämning. Den blev ju slutligen klar en hel timme innan den skulle lämnas in, men kanske mest tack vare att jag sänkte mina krav ganska rejält. Kanske handlar det om att ha rimliga krav redan i början av skrivandet av en uppsats, så att det inte blir till att skjuta upp bara för att man vill göra det lite bättre. Bara för att nå punkten där man blir desperat. Hur som helst, det är faktiskt ett ganska spännande stycke och det ska bli intressant att ha en lektion om det imorgon.

För övrigt har jag ätit pommes frites/klyftpotatis både till lunch och till middag idag. England är stället.

Nu ska jag inte komma för sent till Robin Holloways lektion om 1900-talsmusik. Jag ska bara klä på mig, duscha och äta frukost. Det är lugnt. Det är ju 12 minuter kvar. Ryktet går om att han har haft en affär med Benjamin Britten. Det är sånt som livar upp min vardag.

Analys, prat och mat.

Jag är trötttrött. Jag antar att man ska vara out and about på fredag kväll. Men nej.
Jag och min kontrapunktövning satt på mitt rum och hade det mysigt istället.

Till idag hade jag skrivit ett ackompanjemang till en Schumann-lied. Supersvårt. Det närmaste jag kommit Schumann är hans violinsonat och den försökte jag mig inte på att analysera. Jag tog min tillflykt till Dichterliebe (http://open.spotify.com/album/25S92Lrw48B9nFgz6pzXBa) och försökte få mig in i Schumannstämning. Enligt mig så lyckades det inget vidare och jag skrev bara ner slumpmässigt valda ackord. Enligt Natassa är "mina övningar alltid bättre än jag tror att dom är". Hon är rolig, hon blir som uppspelt när hon visar vilka spännande ackord och ackordsföljder man kan använda. Hihi, här kan man använda ett överstigande sextackord, så blir det mycket finare, hihi.

Imorgon heldag analys Scarlatti Sonata e-moll.

Så kan det också vara

Jag hade en fantastisk kväll igår. Jag och Selwyn lbgt, hbt du vet, var på middag på Clare College. Fantastisk mat, fantastiska människor. Jag blev nog lite kär i dom allihopa, men det är ingen fara, K, för dom var män allihop. En hette Sven och var från Tyskland. Han pluggade japanska och när han var i Japan hade han träffat sin livs kärlek som var hälften japan, hälften svensk. Så han tyckte om mig. Jag tyckte om honom för att han var från Tyskland och rolig. Så kan det vara.

Nu har jag sjungit, nu är jag uppspelt och kär i livet.
Fast allra mest ser jag fram emot London på söndag.

Ett bibliotek med heltäckningsmatta. En uppsatskris. Ingen som helst lust att göra något åt den trots att ämnet är intressant. Längtan efter K. En Miss Marple går förbi i regnet.

Jag borde plugga, men jag är för upprymd. Ikväll ska jag se Låt den rätte komma in med Scandinavian Society. Toppen. Idag fick jag tillbaka en uppsats som var "den bästa jag hittils skrivit". Nu ska jag öva fiol. På återseende.

Vänner, jag har börjat göra något riktigt brittiskt! Nej, det är inte Lacrosse eller Cricket. Det är inte att dricka te och äta scones. Jag har gått med i en chapel choir! Jag sjunger i kör tre gånger i veckan på olika gudstjänster. Det är som på film, man står längs sidorna i kapellet och sjunger och har gown på sig. Får gratis sånglektioner och middag på söndagar. Hur hamnade jag i detta nobla sammanhang, måntro?

Min fantastiska gehörslärare sade att det är otroligt superjätteviktigt att vara med i en kör för gehöret, hon tipsade om en kör med lediga platser, jag fick en audition med en supertrevlig kille som leder kören och jag fick vara med. Min kompis Marie som också läser musik på Selwyn är också med.

Kören är på ett college som heter Corpus Christi, som jag avslog direkt att söka till bara för att dom har ett så läskigt namn, uppenbarligen är det ett av dom äldsta collegena och har ett väldigt fint kapell. Det var roligt att sjunga på gudstjänsten, jag stod bredvid en jättebra alt, men det var lite läskigt med alla böner på engelska. Det vet jag inte riktigt hur jag ska vänja mig vid. Men det ska bli fantastiskt att få sjunga varje vecka!

En färdighet som man måste ha när man går här är att göra saker bra på för lite tid. Som att jag spelade Bach på en konsert igår och jag hade knappt hunnit öva, men det blev bra ändå. Eller som att jag panikfärdigställde mitt expressionismtal igår, men jag är ganska nöjd med det. Som att det handlar om att arbeta väldigt effektivt, för man kommer aldrig ha tid med något annat. I alla fall om man vill leva lite också.
(Min helg har varit toppen)

Oxford, Oxford, Oxford...

Gissa vad, jag är på en buss med internetuppkoppling, jag är på väg till Oxford, till världens bästa Kristina, jag har nästan gjort färdigt mitt tal om expressionism till på måndag, jag ska spela Bach på en konsert på söndag och ha en lektion med Andres, ja, det här ska nog bli en bra helg.
På det; spännande musik. http://open.spotify.com/track/3A2YUi05EoUl0gA4FGJwGE

Dagen gav:

• Min första uppsatskris.
• En fruktansvärt dålig orkesterrepetition. Falskt, fegt och utan något som helst engagemang slaktades Brahms fjärde symfoni rakt av, utan bedövning. Jag smet i pausen.
• En fantastisk kontrapunktslektion med min lärare Natassa. Undrar om någon någonsin haft en lika trevlig harmonilärare? Hon bjöd mig på pepparmintste för att jag hade ont i halsen och hon sa att min kontrapunktsuppgift var bra, men gav ändå förslag på förbättringar.

Sjukan har lagt sig. Inte svininfluensa alltså?

Idag har jag haft en bra föreläsning om 1500-talskontrapunkt, pratat med trevliga människor och analyserat ett fantastiskt stycke av Bach. http://open.spotify.com/track/5K3TOAUF3QUc3CcSdfNVwh

Det börjar arta sig.

Jag är sjuk. Jag hoppas det inte är svininfluensan, men jag är lite misstänksam alltså. Feber och ont i kroppen. Jag vill vara social och titta på film med folk här. Jag skulle ha åkt till London och träffat Kristina, Louisa och Karin imorgon. Jag vill inte vara sjuk.

Senaste veckan har jag pratat med folk från Sverige ganska mycket. Det känns bra. Det är så lätt att känna sig ensam här när man inte riktigt har några nära vänner än.

Till allas lättnad kan jag även meddela att Madeleine Lovell är en jättebra lärare. Bestämd och rakt på sak, men också uppmuntrande och välvillig.

Det börjar tätna alltså. Idag vaknade och hade skrivkramp. Bokstavligt talat alltså. Jag skrev alldeles för mycket igår så nu har jag ont i tummen.

Jag har haft mina första riktiga föreläsningar och lämnat in min första uppsats. Imorgon väntar supervision, trepersonsundervisning, med den enligt ryktet skräckinjagande Madeleine Lovell.

Idag gick jag in till stan för att köpa mat. Och tvättmedel (läget börjar bli akut). Jag köpte massa kakor och hummus, men jag glömde tvättmedel. Ack. Nu måste jag gå dom hela tio minutrarna in till stan igen imorgon. En bra sak med Selwyn är att det är supernära till allting, musikfakultet och bibliotek, så man behöver egentligen aldrig gå längre än i 3 minuter. Fast man blir väldans lat. Att gå tio minuter till Sainsburys är ett dagsverk.

Nu ska jag lyssna på körmusik i kapellet!

Välkommen

Nu har det roliga börjat. Idag hade vi 5 timmar kontrapunkt med Dr Jones. (Sch, säg ingenting till nån, han är egentligen på sabbatsår, men han tyckte det var viktigt för oss med en kontrapunktintroduktion, så han gav oss det i smyg, sch). Jag har inte tänkt så mycket och så intensivt... Någonsin? Men det var fantastiskt, intressant och utmanande.

Idag har jag även haft tre provspelningar till olika universitetsorkestrar. Mina vänner; jag ska börja spela barockfiol. Jag ska få låna en barockfiol och börja öva, ta lite lektioner och efter jul vara med i en barockorkester!

Och jag har fått en underbar gehörslärare. Underbar. Krävande. Underbar.

Wow. Den här kvällen började inte bra. Jag skulle gå på "Formal hall". Jag gick dit, ingen var där, jag var för tidig, jag fick panik över att jag inte har några vänner. Men efter den inte så lilla panikattacken, blev det bara bättre. Jag träffade min college-pappa Josh som är supertrevlig och min syster och min bror. Det blev riktigt spännande. Formal hall är en väldigt underlig tillställning på många sätt. Alla bär gown (supertjusig, jag lovar! Men väldigt mycket engelsk universitetsfilm som utspelar sig på 20-talet), en man slår på en gong, alla reser på sig och en lärare säger en bön på latin (eller någon som fick högsta betyg förra året?!). Det serveras trerätters (maten är kanske inte den mest spännande) och hur folk dricker vin är väldigt... Cambridge? Apropå är alla britter alkoholister. Men jag blev glad för folk var trevliga, jag var trevlig, sen när middagen var slut, så gick jag och min nyvunna vän Chrystol (alla som läser engelska är trevliga?) tillbaka till trappuppgång L där det har varit varm choklad, berättelser om släktnamn från 300-talet, tal om att det egentligen inte är roligt att dricka för att bli full. Britter vill egentligen inte vara alkoholister. Hur som helst, att socialisera med engelsmän och på engelska har verkligen potential.

Det var som att någonting släppte ikväll. Det känns underbart. Nu är det bara sova som fattas för att imorgon ha heldag kontrapunkt!

Kulturchock

Jag har varit på konsert idag. Endellion String Quartet. Judith Weir är en kompositör att kolla upp. När jag gick dit och var där var det som att jag kände att ja, det är det här Cambridge jag vill vara i. Där man helt sonika kan gå på en konsert med en av dom bästa stråkkvartetterna runt hörnet. Ett annat Cambridge jag vill vara i upptäckte jag när jag i eftermiddags drack te tillsammans med andra internationella studenter på Selwyn.

Jag förväntade mig det inte, men det har ändå varit en kulturchock. Det är som att allting som händer och görs är bara lite annorlunda från hur det är i Sverige. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, språket gör nog sitt, men jag kan verkligen känna mig konstig här. Och det är en sån ovan känsla eftersom jag är supersvensk och känner mig väldigt trygg med det nordiska sinnelaget. Jag har blivit minoritet! Hjälp?

En dag senare

Dag 4 på Cambridge har inneburit så mycket som en biblioteksrundtur, Cambridge Freshers Fair, inhandlandet av ett notställ, ett tal om tidsplanering, middag och smartie-party.

Freshers Fair var en sporthall full med föreningar som ville ha oss. Dom mutade oss med godis och pennor, men jag var orubblig, eller kanske inte så orubblig eftersom jag efter det här har tre provspelningar på fredag till olika orkestrar och jag är med i yogaföreningen och skandinavföreningen. Det var supervarmt i sporthallen och massor av människor. Men livfullt på ett engagerande sätt. Alla tyckte att deras förening var den bästa. Men efter att ha lyssnat på ungefär tre tal om att prioritera och välja vad man ska göra så var jag ganska defensiv. På vägen hem var jag förfärligt trevlig med en medicinstuderande från Selwyn. Ni skulle sett mig, jag var i mitt essä.

Notstället inhandlades på Brian Jordan, enligt Dr Jones, "Cambridge's only decent music shop".
Sen pratades det om att planera sin tid, det var bra, på slutet fick jag och den österrikiska tjejen ett privat samtal om att det är britterna som är konstiga, inte vi.
Nu på kvällen har jag ätit smarties och druckit te med en supertrevlig engelskstuderande. Potentiell vän alltså.

Imorgon är det introduktion på musikfakulteten!

Mitt rum - kunde varit bättre?

Jag har fått ett rum som luktar fuktskadat och har fula gardiner och en brun matta. Men det känns ganska bra ändå. Jag har ju piano. Vi bor tre musikstuderande i ett block. Jag delar dusch med Mooki. Hon glömmer att låsa upp duschen för mig. För övrigt är det en sån där dusch som sitter i taket. Fertila kvinnor önskar annat.

Men jag har gjort det fint med affischer och kort och det är liksom lite mysigt. Det är lite som att gå på folkhögskola kanske eller vara på läger. "Det kanske är lite slitet, men o så charmigt". Men jag ska inte klaga. Det ska jag inte. Jag är i Cambridge. Idag mötte jag min Director of studies, en handledare som har ansvar för vår undervisning. Det var bra. Vi behöver en almanacka, vi behöver kunna säga nej, och vi behöver spela piano fem minuter varje dag (alltså började med fyrtio minuter. Pang på) Jag vet inte riktigt än vad som väntar i undervisningen, men jag tror det kommer vara bra, att börja plugga känns fantastiskt. Är det någonting jag inte kommer vara så är det understimulerad. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

För övrigt så pratar britter alldeles för fort. Jag och den tyska och den österrikiska tjejen har talat ut om det. (Den tyska tjejen träffade jag när jag var här på intervju, hon trodde jag var britt, jag trodde hon var det, så så dåliga på engelska är vi nog inte)


Utsikten utanför mitt fönster är en rugbyplan, eller snarare ett rugbyplanshus. Idag var det Selwyn Freshers Fair, föreningar på mitt college försökte locka till sig medlemmar. Min musikkompis Philippa anmälde sig till alla som bjöd på godis, jag anmälde mig till musikföreningen och simföreningen. Jag hade tänkt fråga hur det låg till med rugbyspelandet, men killarna som satt vid det bordet såg muskulösa och läskiga ut så jag tordes inte. Imorgon är det hela universitetets Freshers Fair, fortsättning följer således.

Klara, färdiga, gå!

Jag är redo. Redo för en alldeles egen blogg. Redo för att fara de 1500 kilometrarna mellan Stockholm och Cambridge. Redo för att börja packa. Idag är det nio dagar kvar tills jag åker. Jag har fått broschyrer, papper, information. Jag har fått brev från en mamma och en pappa. Raz och Josh. Jag läser böcker och övar fiol. Det är fantastiskt.
Men först är det kalas i Hallstavik!