Jag har sysslat lite med politik på sista tiden. Eller politik och politik. Studentpolitik. Jag var nominerad till att bli International Officer i mitt JCR (elevråd?). Jag skulle göra massa bra saker för alla internationella studenter på Selwyn. Jag skrev ett manifest och höll ett litet tal. Men kampen förlorades till min motståndare, som nog också kommer göra massa bra saker för alla internatonella studenter på Selwyn. Bara att jag nog hade varit lite bättre. Men ja ä inte bitter...

Nu har jag ju tid att ägna mig åt musikvetenskap istället. Och gissa vem, gissa vem som fick högst poäng av alla på den senaste notationsuppgiften, tack vare hennes 'sensitive text underlay'... En välkommen kontrast till allmänna grammatikproblem och gudvetvad.

Åh, känslan av att bli färdig med ett arbete i tid...

Grattis världens bästa pappa på födelsedagen!

Min pappa är lång. Min pappa är snäll. Min pappa är rolig (eh, inom rimliga gränser). Min pappa är en korthaj. Min pappa gillar klassisk musik. Min pappa ska få en årsprenumeration av Gramophone i födelsedagspresent. (Grattis! Nej, det är inte för mycket, det var inte så dyrt faktiskt och du fyller ju bara 60 en gång!) Min pappa var världens bästa uppmuntran när jag hade skrivkramp för uppsatser när jag gick i skolan. "Bara skriv" sade min pappa då. Min pappa tog med mig på opera när jag var liten. Det var fantastiskt, även om jag somnade ibland. Min pappa köpte "Stora kunskapsboken" till mig när jag var liten och vi satt och läste högt om dinosauriernas undergång och om alla orkesterinstrument. När jag var 9 löste vi "Chefrens pyramid" tillsammans. Min pappa spelar piano. Han är en rackare på "Stand by me". Min pappa gillar inte naturmediciner. Min pappa gillar min mamma. Det enda som gör min pappa hysterisk är getingar. Min pappa hittade på ett eget siffersystem för blockflöjtsnotation en gång. D=0+1-T. Fiss=3+3. Klurigt! Min pappa gör legendariska äggmackor. Min pappa tog med mig till Stockholm ibland när jag var liten. Tillsammans har vi gått på nästan alla Stockholms museum. Min pappa brukade kittla mig jättemycket. Jag brukade desperat säga "Sluta, sluta!". När han hade slutat brukade jag säga "Igen, igen!". Min pappa har velat titta med mig på "Mästersångarna från Nürnberg" i mer än ett år. Det ska bli av snart, jag lovar. I jul kanske?

Hoppas ni har en fantastisk resa till Rom. Ät pizza.

Stortstort GRATTIS till PAPPSEN.

Herregud. Det verkade som att AVJ gillade min sång som jag skrivit till idag. Han sade till och med beautiful vid ett tillfälle. Jag tror jag svimmar.

The Scholars

BALD heads forgetful of their sins,
Old, learned, respectable bald heads
Edit and annotate the lines
That young men, tossing on their beds,
Rhumed out in love's despair
To flatter beauty's ignorant ear.

All shuffle there, all cough in ink;
All wear the carpet with their shoes;
All think what other people think;
All know the man their neighbor knows.
Lord, what would they say
Did their Catullus walk that way?

William Butler Yeats

Week 5 Blues.

Idag cyklade jag 20 minuter i piskande regn och blåst. Det var mörkt också.

Jag är trötttrötttrött.

Jag fick ett oväntat rep till söndagens Mozarts requiem ikväll.

Jag har fortfarande inte börjat skriva på mitt stycke i sonatform till på onsdag.

Jag hade inte riktigt förberett mig till min supervision idag.

Alla på min föreläsning idag såg helt utmattade ut.

Jag vill sova.

Här kallar de det week 5 blues. Vecka 5, när allting bara går emot en och arbetsbördan känns lite väl överväldigande. När det fortfarande är lite svårt att se ljuset i slutet av tunneln som heter jullov. På andra universitet har de reading week. Här har vi blues.

Fast jag känner mig lite nördig.

Jag har en bekännelse. Jag älskar att filosofera över musikanalys. Varför Schenker? Varför inte Schenker? Varför Topical Analysis? Varför inte? Varför analysera ett stycke över huvudtaget? Vad är det man vill få reda på? Vad är det man vill få ut? Det tänder en liten låga i mig. Just nu läser jag Kermans "How we got into analysis, and how to get out". DET ÄR SÅ HIMLA SPÄNNANDE.

Varför tvätten aldrig blir ren.

Jag vill ju bara ha medhåll!

Yeah, gissa vem som ska börja spela i en viol consort! Gissa vem som ska börja lära sig viola da gamba! Jag är superpepp.

Idag tog jag tag i mitt liv. I alla fall lite grann.

Pax för att ligga under ett täcke, äta chips till middag, titta på film och vara så där svenskt vemodig.

Tonal comp

AVJ: Is this your first complete fugue ever?
Jag: Eh Yes.
AVJ: It's not bad...

Dagens supervision med AVJ, mannen, myten, var lite mer av en självförtroendeboost än den förra veckan när jag hade skrivit en ganska tveksam stråkkvartett:

AVJ: Why have you written this passage in unison?
Jag: Eh because I didn't know the harmony...
AVJ: Well, that was what the cynical me was thinking.

Idag tänkte jag att det är så synd att man inte lever på sjuttonhundratalet. Tänk att få vara kompositör och skriva fugor eller stråkkvartetter. Vem vill skriva tolvton när man kan skriva en sonat? Heja Haydn! Heja Bach!

Procrastination only makes you unhappy. I know. I have tried.

Därför låter jag bli med det och har bestämt mig för att plugga ordentligt. Ordentligt som i 9-6 med lunchpaus. Ordentligt som i inget jävla facebookande.

Fast ibland kan det ju gå illa av gammal vana. Igår så tänkte jag bara ta en liten tupplur efter lunch och det slutade med att jag sov i 3 timmar. Inte okej. Men oh, så skönt...

Pappa frågade om det där med att hoppa trampolin var bildligt eller bokstavligt. Jag skrattade lite åt honom och sade att det var bokstavligt. Jag skulle ju gå till trampolinklubben idag och lära mig att hoppa studsmatta. När jag var på Societies' fair så gick jag förbi trampolinklubbens monter och de sade att det var jättekul. Och jag menar, det är ju klart man vill göra något som är jättekul! Men ju närmare klockan blev fyra kände jag att det faktiskt var lite läskigt att gå till ett ställe där jag inte kände någon och göra någonting jag inte alls kan. Det kändes som att det skulle krävas ett väldigt stort hopp för att ens våga mig dit. Att hoppa hade plötsligt blivit lika bildligt som bokstavligt. Och idag var en sån dag när det kändes alldeles för svårt och otäckt. Så det blev till slut varken bildligt eller bokstavligt hoppande.

Det blev en massa timmar fiolspel istället. Trygg mark.

Bloggen - din boll i etern.

Just nu dricker bloggen te och skriver stråkkvartett. Den har också gjort en liten barockorkesteruppspelning som den hoppas gick bra.

Bloggen gillar Hanna Hellquist och funderar på att börja göra snälla saker.

Imorgon kanske bloggen ska hoppa trampolin.

Jag är väldigt glad att jag inte är förstaårselev i år. Att jag är här, vet hur saker går till, vet hur engelsmän fungerar (i den utsträckningen det är någonting man kan förstå), jag kan prata engelska, jag har vänner, jag vet hur man åtminstone borde plugga, jag vet hur man överlever. Jag visste ingenting av det där förut. Jag fick lära mig det den hårda vägen. Jag är inte avundsjuk på de som måste lära sig det nu. Oh dear.

Och ett titthål i dörren. Och krokar att hänga upp tavlor på.

Och det finns MIXED WATERTAPS.

I Cambridge. Jag har ett fantastiskt jävla rum. Eller två rum om man ska vara petig. Bor man i Cambridge ska det se ut så här. Man ska bo i en artonhundratalsbyggnad. Man ska se ut över en välklippt gräsmatta som bara doktorer får gå på (man ska också se the chapel och the hall). Man ska ha ett separat sovrum. Det ska finnas en igenmurad öppen spis (men man ska tänka att en gång i tiden satt ett gäng unga män i det här rummet framför en eld, drack portvin och diskuterade Descartes och Platon). Man ska ha ett skrivbord med patina i solitt trä. Man ska ha ett piano och ETT STÄLL I TRÄ ATT HÄNGA TVÄTT PÅ.

Oh my God liksom. To be continued.

Är på äventyr i Tyskland. Lär mig tyska ord och grammatik, äter vegetarisk bratwurst, åker på utflykt, går på irländsk pub, diskuterar filosofi, saknar T, tittar på en film baserad på en tysk roman, lär mig allt jag behöver veta om fiolspel från en bok från 1750, läser om Schenker, lyssnar på Chopin och Corelli, ser solen gå ner över Schwarzwald och ska gå och köpa potatis. Snart, snart kommer jag tillbaka, kära läsare.

Ryktet om Philippe Jaroussky sprider sig bland Cambridges buddister. Jag känner mig stolt.

Igår var sista dan på jobbet. När jag för tre somrar sedan bestämde mig för att jag ville jobba på ett äldreboende var det delvis med motivet att jag ville uppleva "den verkliga världen", ville uppleva "verkligheten". Uppleva nånting annat än den isolerade värld som var Lilla Akademien och den klassiska musik-världen i allmänhet. Ju mer jag jobbar inser jag att min "verklighet" inte finns på ett äldreboende i norra Uppland. Det är en verklighet för väldigt många människor och ingenting att förakta. Var man än är pågår livet. Men i natt vaknade jag och hade en känsla av att jag nu när jag slutat jobba igen kommer behöva konfrontera verkligheten som den är för mig. För mig är verkligheten att behöva vara enormt insnöad på klassisk musik. Läsa, lyssna, utmana mig själv, leva intensivt, lära mig saker. Den här sommaren har varit så idyllisk och avslappnad. Jag har varit på retreat, tagit hand om söta på jobbet, hängt med en bra grabb. Det tar inte slut, men nu börjar på nåt vis allvaret igen. Det kommer också bli bra. Bara ganska annorlunda.

Random cravings

På den sista tiden har jag hemsökts av mystiska begär. Jag skulle kunna leva på broccoli. Det vattnas i munnen när jag tänker på sparris eller blomkål. Valnötter kan jag äta som godis och marmite är det enda pålägg jag har lust att äta. Mitt fyraåriga grönsakshatande jag skulle aldrig känna igen mig. Kanske skulle hon kalla mig förrädare.

This music fits my mood a bit too perfectly. But I'm just exaggerating and it's just that time of the month. Which doesn't make it easier to handle. Alla har vi vår beskärda del av dukkha.

Men Vajrapani står i alla fall på min sida. Kanske en något otippad förebild och bundsförvant. Men tillsammans flyttar vi berg. Vajrapani är inte rädd för att ringa ett telefonsamtal eller använda torrdass. Han är nog faktiskt inte rädd för någonting. Tillsammans ska vi rädda världen.

Han gillar Schönberg. Jag menar. Vilket kap.

Sveriges bästa gatukök finns i Herräng eller "Ser jag ut som en Lindy hop-dansare eller?"

Dagen bjöd på äventyr som en cykeltur till Herräng vid havet en mil bort. Jag hade hoppats på hembakta bullar till förmån för Sri Lanka som Herr T en vecka tidigare tyckt varit okej att köpa fast de innehåller mjölk. Karman skulle ju liksom gå på ett ut när pengarna gick till Sri Lanka. Sen framgick det ju inte riktigt vad i Sri Lanka pengarna skulle gå till, men vi valde att inte spekulera närmare i frågan. Dessa bullar gav mig min All-time-top-one bullupplevelse. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den som aldrig har smakat Herrängs Sri Lanka-bullar aldrig har smakat bullar. Men det var ju inte bullar som det här inlägget skulle handla om. Bullarna var slut idag. Kanske var det Lindy hop-dansarna på danslägret som ätit upp dom. Istället drogs min kurrande mage till Herrängs kiosk där det serverades vegoburgare. Kanske var det för att jag hade cyklat och var trött, kanske har jag blivit svältfödd på snabbmat. Men den här vegoburgaren och de här pommes fritesen var gjorda med kärlek. Liksom perfekt stekt och perfekt saltade.

Mannen i kiosken började prata engelska med mig. Fast jag beställde på svenska. Jag blev så paff så jag fortsatte prata engelska. Antingen så har min svenska blivit dålig eller så kanske det var hans svenska som var dålig. Eller så bara antog han att jag var en dansare från utomlands. Jag tänker; ser jag verkligen ut som en dansare? Ser jag verkligen ut som från utomlands? Senare när jag var på väg ner till vattnet så var det en man som nästan cyklade in i mig och sade "Sorry". O, dear, liksom. Vem tror dom att jag är?

Dagens två små betraktelser från ett demensboende tio mil norr om Stockholm:

Dementa människor är bedårande.

Stödstrumpor har blivit lättare att sätta på.

Tillbaka i Sverige efter en vecka med garden parties, baler och annat smått och gott. Kanske kommer en utförligare rapport snart. Kanske inte. Kanske kommer jag berätta om hur underligt det känns att plötsligt vara i ett land där alla pratar mitt modersmål och som är fullt med skog. Kanske kommer jag prata om en viss tävling jag har gett mig in i. Kanske kommer jag berätta om all musik som jag är fascinerad av för tillfället. Vägen ligger öppen och allt det där. Kanske kommer jag ge upp internet och njuta av den svenska sommaren. Kanske kommer jag bara leva livet lite grann. Kanske kommer jag bli som jag umgås och glömma allt. Je ne sais pas.

59,3.

Va faaan. Haha.

Jag använder musik som terapi igen. Det är fantastiskt.

Peptalk.

Det hade kunnat gå bättre. Det hade det. Det hade kunnat gå ganska mycket bättre faktiskt.

Jag är stolt över att min första reaktion inte var "Gud, vad dålig jag är!", utan snarare "Gud, vad dumma dom är som rättar så dåligt!". Jag är stolt över hur mycket jag har lärt mig under det här året. Jag är stolt över hur mycket revision jag gjorde, hur lite jag "procastinated". Jag är stolt över vad min analyslärare skrev om mig i min terminsrapport. För det säger ju mer om vad jag kan än en, EN tenta. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag är bra. Nästa år, då jäklar!

Fick just den preliminära kurslistan för nästa är. Spännande! Notation helt klart. Kanske Schenkerian analysis? Kanske "Music and society in Handel's London" med Andrew Jones? Kanske Ethnomusicology? Tyvärr är allas vår Iain Fenlon bortrest nästa år, så det blir ingen Monteverdikurs, synd.

Och på onsdag kommer RESULTATEN. Oh my God, som vi säger.

Nu blir det film och Sainsbury's chokladcrêpes!

Så vad gör en Cambridge-student som INTE HAR NÅGONTING ATT PLUGGA? Det är nästan som en paradox. Nästan som en av de stoersta paradoxerna i musickhistorien.

Igår var jag och "puntade" för första gången. Det var roligt och soligt. Fast jag tordes inte stå och vara den som skjuter på med en lång pinne. Det kändes som att jag skulle ramla i vilken sekund som helst. Jag är nog lite rädd för vatten. Tack för det, mamsen!

Fast helt har jag inte tagit semester. Jag tror jag tänkte att efter tentorna så skulle jag inte vilja ha någonting med musik att göra för ett tag. Jag känner snarare att jag har fått en massa inspiration till att lära mig mer. Jag gillade verkligen att göra revision. Att faktiskt lära mig allting till slut och inte bara gå över det och kräkas ur sig en uppsats så fort som möjligt. Även om jag aldrig har haft examen på det sätt som engelsmän har haft hela sitt liv och aldrig behövt plugga inför dom så tror jag ändå att jag är mer en provperson än en uppsatsperson. Jag tycker om att lära mig saker, men jag blir alltid så stressad av att möta dead-lines. Mitt sommarprojekt är att bli musikaliskt allmänbildad och lyssna på alla de där styckena man hört talas om, men aldrig riktigt lyssnat på. De senaste dagarnas guldkorn är Berlioz: Symphonie fantastique och Haydn: Puksslagssymfonin. Och så läser jag en superspännande bok om medeltida notation. Jag har lärt mig en massa om neumer! Medeltida notation rockar!

Kram

Spindel. Uppföljaren.

Man trodde man hade kirrat biffen. Man trodde ingen mer spindel. Så plötsligt är det en annan enorm spindel i duschen. En enorm spindel. Jösses. Men jag höll huvudet kallt och nu lever spindeln livets glada dagar i rabatten. Jag undrar vad spindelhistorierna egentligen säger om standarden på våra studentrum, menmen.

Nu behöver jag inte prestera någonting på superlänge! Nu är alla, alla tentor klara. Hallelujah! I måndags hade jag gehörsprov och idag keyboardskillsprov (klaviaturfärdigheter!). Mitt keyboardskillsprov gick åt skogen. De allra mörkaste urskogarna i Norrland ungefär. Jag har ändå blivit helt okej bra på keyboard under året. Men idag, då var min transponerade bachkoral mer atonal än tonal och tenor- och alt-klaverna spelade mig ett spratt. Shit pommes frites. Fast det hade kunnat vara mycket värre.

Nu ska jag ut i sommarsolen och LATA MIG.

Spindel. Episod 2.

Idag när jag precis skulle äta frukost ser jag att den gigantiska spindeln går på mitt ben! Oh, my God. Efter en viss panik samlade jag mod till mig och den fick resa utomhus på Palestrinas Missa Brevis. Puh...

Mina ord har tagit slut. Är alldeles för trött för att få någonting vettigt sagt. Allra minst går det att prata engelska. What a nuisance!

Spindel. Episod 1.

Aaaah... En spindel stor som min stortå, jag skojar inte, gick just över mitt golv. Nu har den försvunnit in under pianot, aaah, den kommer äta upp mig när jag sover!!!

Regn, te, kaka och Stravinsky. Tänkte lära mig hur olika orkesterinstrument låter till på måndag. Jag är ju faktiskt inte riktigt klar än, men det känns som det. Vi behöver ju inte tänka mer nu, haha.

Åh, herregud, det är över! Fyra dagar av feta tentor och jag är ute på andra sidan!

Happy times

Göran Hägglund och opera - det bästa av två världar. Kanske.

DN Kultur kritiserar min Spotify-lista. Tycker att det är för många män. På uppslaget finns sex signerade artiklar: 5 män, 1 kvinna.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men Göran Hägglunds twitterinlägg fick i alla fall mig att dra på läppen. Killen har ju en poäng.

Operatentan gick helt okej, fick inte briljera med mina fenomenala kunskaper om Orfeo, eftersom det var en jättekonstig specifik fråga som i alla fall jag inte förstod nånting av, fick briljera med mina inte lika fenomenala kunskaper om Pelléas et Mélisande istället. Imorgon vankas det musikanalys, jag låter bli och plugga och hoppas på det bästa...

Tenta nr. 1: Harmony & Counterpoint

Herrehjärtanes. Halvvägs in i provet säger en av lärarna "Oj, hoppsan, de två sista raderna som just nu har pauser, ska inte ha pauser, fyll i dom också!". Bara det att jag och ungefär hälften av alla andra som nästan redan var klara med den hade trott att det var tvåstämmig kontrapunkt och inte trestämmig kontrapunkt. Den som har inblick i att komponera 1500-talskontrapunkt vet att skillnaden mellan att skriva tvåstämmigt och trestämmigt är väldigt stor och det är inte bara att "fylla i" en extra stämma. Alla som hade börjat med att göra kontrapunkten bryter ihop och försöker lappa ihop det så gott det går... Vi får 15 minuter extra på oss, men det hjälper liksom inte när man inte har tänkt att det ska vara trestämmigt redan från början, och dom som börjat med att skriva sången som var den andra uppgiften får ju också femton minuter extra på sig att göra en ännu bättre kontrapunkt. Herregud, kunde dom bara inte ha kollat igenom det innan dom tryckte provet??

Man tror att Cambridge ska vara organiserat eller nåt. I alla fall att proven i slutet som allting hänger på kunde vara igenomtittade innan... Men icke.

AAAAAHHHAAAHAHHAHAHHAAAAAAAAAAAAAAAAAH! Imorgon börjar mina tentor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111!!½!!! Oh my god.

But it will be FIIINE.

Idag har jag pluggat inför nittonhundratalstenta på fredag. Om någon har något intressant att säga om saken, så tackar jag och tar emot. För jag har noll koll. Det enda jag kan är en knippe Schönberg-citat, och det kommer man tyvärr inte så långt på. Varför ville alla börja komponera tolvton, neo-klassiskt, gå tillbaka till Bach på 20-talet? Varför? Vad var attraktivt med det? Musikexempel välkomnas.

Andas, andas.

Jag är inte så nervös som jag verkar. Bara att tentorna helt plötsligt blev så påtagliga.

Jag tror visst att två av mina musikkollegor just somnade på biblioteket, rakt på böckerna. Det verkar som att det är några som helst vill ha semester?

Själv är jag i full färd med att lära mig musikaliska citat från Orfeo. Ahi caso acerbo! Med ett högt E (ett skrik?) och ett G# mot A i basen på aCERbo, bitter. Ah bitter chance! Och hur det kontrasterar mot alla glada tillrop innan. Nu får vi veta att Euridice just dött (och som vi får veta det!), herdarna och Orfeo fattar inte riktigt vad som hänt (vill inte förstå?) och stannar i C dur, F dur, medan Silvia, budbäraren, sjunger i a moll, E dur. Monteverdi - vilken kille!

Idag upptäckte jag ett toppen falafelstånd i stan. Solen skiner, blommor blommar. Det är kanske lite för lätt att glömma bort att det bara är fyra dagar kvar. Spelar lite piano, sjunger lite Palestrina. Det är kanske bara en bra egenskap att kunna koppla bort ett tag? Eller?

Sista kvällen av frihet.

Nästa tisdag börjar allvaret, med fyra tentor, fyra dagar i rad. Gårdagen, det var bara en uppvärmning. Att det var en uppvärmning är ganska oroväckande. Det var ju det provet som skulle gå bra. Casha in fullpotten bara sådär, men nej. Det gör att jag börjar oroa mig ganska mycket för tentorna. Jag gjorde ett provprov i harmonilära idag och jag hann liksom inte ens färdigt med min sång. Jag ska inte oroa mig. Jag ska gå in i det med självförtroende. Men det är så svårt. Och tanken på att jag åkte hit för att plugga, det var det jag ville, det är det jag är här för, och så går det inte så bra som jag vill att det ska göra. Hur ska jag hantera det?

Kanske bara försöka se det i perspektiv.

Helvetes jävla skitbasgång, varför gör du inte som jag säger, varför ska du vara så jävla omöjlig. Nu har vi försökt komma överens i snart 8 timmar, och basgång, det är onaturligt lång tid. Basgång, det är dig det är fel på inte mig! Och varför, varför, varför ska du vara så svår just idag av alla jävla dagar du hade kunnat vara svår på. Finns det nåt jag kan göra för dig? Bjuda på te, ge dig betalt, ge dig massage, jag är öppen för förslag. Det skulle ju bli så bra. Och nu är klockan snart åtta och jag har inte ens börjat på fugan och det är inlämning imorgon klockan tolv. SKiT OcKKSå.

Bara för det ska man nog inte se till att ta lyssnandet till överdrift. Det jag har gjort idag är spelat piano, städat och lyssnat på massa musik! Det är toppen. Haydn - vilken kille!

Men vad hände egentligen med Wohltemperierte klavier och Pelléas et Mélisande?

How to get through exam term

Det bästa med att läsa musikvetenskap är att man kan lyssna på musik och det räknas som legitimt pluggande. Tog mig precis igenom en stor del av akt 2 av Tristan och Isolde, imorse var det Dufay och igår kväll Dunstable. Det är faktiskt så att om man INTE lyssnar på musiken så är man ju lite tokig. Man kan ju inte prata om musik man inte hört. Våra lärare slår oss på fingrarna om vi inte studerat musiken, utan bara teorier om musiken. Tummen upp!

Jag bestämde mig för några dagar sedan att inte vara stressad och nu är jag det visst inte längre. Vårt JCR (studentförening?) bjuder på kakor, bibliotekarierna bjuder på te. Musikstudenterna på Selwyn ska äta frukost tillsammans och peppa varandra innan vårt 24-timmars harmoniläraprov på måndag. Tummen upp!

Igår pluggade jag 10 timmar. Det var ganska magstarkt. Idag har jag lite stressont i magen. Men allt kommer gå bra. Jag känner det på mig. Solen skiner.

Ska just bita i ensemblefinalen i akt 2 i Figaros bröllop. Namnam. 150 sidor ren njutning.

Det är ganska kul att plugga, men oj, vad det tar tid...

Yeah!

Händel verkar vara en ledstjärna i mitt liv just nu. Konsert i morgon. Händelplugg hela kvällen idag. Giulio Cesare ska läras utan och innan, men det gör jag mer än gärna! :)

Händel - en riktig toppenkille!

Sakta, men säkert går livet vidare.

Vi spelar Händel i min barockorkester. Det är assnyggt.
JAG LOVAR!

Den där motivationen som liksom tryter. Självförtroendet som svajar. Känslan av att vilja ligga i sängen och inte röra på sig på hela dagen. Hej hormoner! Trevligt att träffas igen. Nu har jag mått bra i två veckor. Det får minsann räcka.

Vi ses om två veckor igen, världen...

Snart somnar jag. Fugor alltså. Snarksnark.

Snart somnar jag. Ingen ledig stund på hela dagen.

Jag vill äta kakor och titta på film.

Klockan är 21.44 och det är fortfarande 17 grader ute. Körsbärsblommorna har blommat över, det är löv på träden, gräs på marken. Igår upptäckte jag att de säljer kokosglass i min matsal.

Lite avundsjuka är ni nog allt.

Lyssnar på Schönberg och grämer mig över att min kurs om 1900-talsdefinitioner är så dåligt upplagd och så dåligt undervisad. Att min föreläsare och min supervisor fått mig tappa all geist för modern musik. Att musiken egentligen är så oerhört intressant. Att tentafrågorna är dumma och jag kan för lite. Det bådar liksom inte gott.

Bådade gott gjorde däremot mitt provprov i keyboard skills. Kanske kan jag få mer än godkänt? Jäklarns, vad jag är pepp.

Min plan är att oroa mig mindre och plugga mer.

Uppsatskris

Är det okej att inte göra färdigt en uppsats om man är för trött? Det är nog inte det. Men jag somnar snart. Åh, ett täcke, en kudde, en säng. Så nära, men ändå så långt borta.

Att gå på konsert, 1610 vespers av Monteverdi, kändes som en logisk sak att göra. Det var ju en så bra konsert. Men nu vet jag inte längre.

Uppmuntrande ord från andra nattugglor välkomnas.

Kanske världens vackraste stycke.

Byrd: Plorans Plorabit

Idag sade någon. Du, Emma, du som har så bra hållning, kan du hjälpa mig? Jag försöker jobba på min, men det går inte, asså, jag känner mig så stel. Jag har verkligen tänkt på att du har så bra hållning, verkligen. Did such a thing ever happen before in my life? När hände det här? När fick jag bra hållning?

Kvällen spenderades med en underbar körmiddag. Flåsig mat, vin, madrigaler, bordsbön till Stilla natt-melodin (!?), trevligt sällskap. Nu är det bara lite sömn som saknas.

Idag slår bloggen ett slag för:
Fina brev till fina människor
Lou Reed i Tweed
En tyskakurs

Idag har jag analyserat ett preludium, skrivit en ground bass variation, övat keyboard skills och gehör, haft sånglektion, haft tutor meeting, haft Selwyn college music society committee meeting.

Cambridge - man ska känna att man lever.

Politics

Dag 1, Easter term, Cambridge gav 3 analyserade fugor och en tv-sänd brittisk partiledardebatt.

I maj hålls det parlamentsval i Storbritannien. Förvånansvärt nog var detta den första tv-sända debatten inför ett val någonsin i Storbritannien. Partiledarna för de tre största partierna är: Gordon Brown, Labour, den trötte politikern, han som vet hur man regerar, den grånande, men också den underfundige. David Cameron, Tories, den tvålfagre, en svärmorsdröm, högsta betyg i politik, ekonomi och filosofi, Oxford, han som säger politiskt inkorrekta saker, men man liksom gillar ändå. Nick Clegg, Liberal democrats, uppstickaren, den unge killen, utmanaren av de etablerade partierna, han står på din sida.

Skillnaderna mellan Brittisk och Svensk politik, åtminstone politisk debatt, är större än jag kanske trodde. Den första frågan handlade om immigrering. Ogenerat talade alla tre kandidaterna om invandringen som ett stort problem som måste minskas kraftigt. Gordon Brown talade stolt om vad som redan gjorts och vad för åtgärder som behövde göras. Fler gränspoliser, någon som kommer in i landet måste ha sponsring från hemlandet och bevis på erbjudet jobb. David Cameron sade att det behöver finnas restriktioner inte bara för invandrande från utanför EU, utan också från nya EU-medlemsländer: "Alla kan ju inte komma hit på en gång!". Arbetskraftsinvandring var det enda diskuterades. Orden flyktingar eller asyl nämndes inte.

Lag och ordning skapas genom fler poliser på gatan enligt Gordon. De högra var kanske lite mer nyanserade. David Cameron tog upp att väldigt många brott uppstår pga drogmissbruk: "Vi måste bli bättre på att erbjuda drogrehabilitering!". Nick Clegg tyckte att man skulle konfrontera unga brottslingar med offret och förklara varför brott är fel, samhällstjänst är bra. Men mest av allt att straff ska vara längre och ordentliga.

Storbritannien för krig i Afghanistan, mer utrustning, rätt utrustning behövs för våra hjältar. David Cameron och Gordon Brown vill utveckla kärnvapnet pga av eventuella hot från Iran och Nordkorea (Cameron: "och Kina!").

Debatten kring skola och sjukvård liknade ändå den i Sverige ganska mycket. Cameron: "Det behöver bli bättre disciplin i skolan" (Hur någon nu kan komma på att det skulle behövas i England -skoldisciplinens mecka). Clegg: "Det behövs mer kreativitet i skolorna". Cameron: "Sjukvården tänker vi inte skära ner på" (Men allting annat helst).

Mest förvånad blev jag nog över hur högerut, hur hård, Gordon Brown verkade. Cameron och Clegg övertygade mig mer, konstigt nog. Vi får se hur det går i Maj.

Snart far jag tillbaka till England. Imorgon faktiskt. Ser fram emot solen, men inte läxhögen.

Jag gillar att jag just fick ett erbjudande om att dejta ryska tjejer. Någonstans i cyberrymden är det någon som läser mina innersta tankar. Spatsiba!

European and American women are too arrogant for you? Are you looking for a sweet lady that will be caring and understanding? Then you came to the right place- here you can find a Russian lady that will love you with all her heart.

Figaros bröllop på operan igår, vilken toppenopera!

Ja, må hon leva...

Idag säger bloggen grattis till den stiliga, krulliga, oerhört trevliga K som har bemärkelsedag idag! Grattis! Jag är så glad att jag lärt känna dig :)

The Smiths och jag

För några veckor sedan lyssnade jag för första gången på kanske två år på The Smiths skiva The Queen is dead. Det var ett tag i slutet av högstadiet, början av gymnasiet då The Smiths var väldigt viktiga för mig. Runt-runt snurrade skivorna i spelaren. Höjdpunkten kom i april 2006 när jag pungade ut halva studiebidraget för att se Morrissey på Hovet med Emma och Sandra. Jag åt bara jordnötssmörssmörgåsar hela dagen, det var superhögt ljud och vi satt jättelångt ifrån, men det var fantastiskt.

Eller var det det? När jag lyssnar på The Smiths idag slås jag över så många saker. Jag förstod inte hälften av texterna - men brukade utan skrupler prata om deras fantastiska texter. Texterna är dryga, vilket jag kanske inte förstod, insåg eller helt enkelt inte upplevde*. Jag har en känsla av att jag kanske mer ville vara någon som gillade The Smiths än faktiskt var det. Ville vara lite mer som mina bröder kanske eller ville vara lite mer alternativ och missförstådd. Ville vara någon som tillbringar sina ungdomsår missförstådd och missanpassad, för att sedan komma ut på andra sidan som en stark människa. Visst var jag missförstådd och missanpassad på högstadiet (vem var inte det?), men nog var min och Morrisseys upplevelser av det väldigt olika. Vad var det då, mer än att jag sökte en viss alternativ image, som fick mig att lyssna om och om igen på There is a light that never goes out, Cemetry gates och I know it's over? Som fick mig att få gåshud över hela kroppen den där aprildagen? Jag undrar om det inte är den där sångrösten som menar varje tonfall, varje ord, känner varje liten smärta. Det spelar inte så stor roll vad Morrissey sjunger om, det är hur han gör det. Det är på riktigt. Lite som all bra konst. Så det gjorde kanske inte så mycket att texterna aldrig gick in, eller att jag idag tycker att de är dryga. Morrisseys röst gör att jag kan ha överseende med allt det där. Och det blir ju inte sämre av en hel drös catchiga melodier à la Johnny Marr.

Glad Smiths-påsk kära läsare!

*Saker jag idag skulle vilja säga till Morrissey är: klipp dig och skaffa dig ett jobb, börja meditera, tänk positiva tankar, njut av livet, kasta bort offerkoftan, sluta götta dig i självömkan.

Idag slår bloggen ett slag för Selma Lagerlöf! Sveriges första nobelpristagare och en av Sveriges mest internationellt kända författare var inte bara kvinna utan, det verkar inte bättre, också lesbisk. Detta skapade för signerad en stor fascination under tidig vår 2009 för hennes litteratur och brevväxlingar med Sophie Elkan och Valborg Olander. En orsak så god som någon att läsa fantastiska böcker, vittnesmål och kärleksbrev?

Kraftprov

Men först lite sushi.

Retreat

Ge sig hän. Chilla. Känna hur tårna känns, solen, vinden. Påskliljor. Curling up in a coach. Experiencing the pleasure of eating broccoli. Jag blev trött på att meditera, men ville inget hellre.

Att sitta i solen och fläta en fläta, vad kan vara mer värt att göra?

My life in two suit cases. Redo för världen. Bollen ska ut på äventyr. Vart? Den vet inte riktigt än. Kvar är att dammsuga och få en underskrift. It is too daunting for a Friday morning. Lyssnar på Poppea. Tänker att uppsättningen på Drottningholm kanske är det bästa jag någonsin sett. Fiolen den blir kvar; en sista frigörelse? Om jag har tur kommer en taxi vänta på mig i Uckfield, så länge killen i telefonen inte trodde att jag menade halv sex på morgonen.
Snart, snart kommer allt bli bra.

Är mitt uppe i packandet och fixandet inför att slutligen ge mig av för först en veckolång retreat och sedan gamla Svedala. Det känns lite kaotiskt; hur ska man veta vilka anteckningar man behöver ha med sig hem? Hur ska man veta att ens packning inte väger för mycket? Hur ska jag hinna alla småsaker innan imorgon? Jag vill ju egentligen pula på min uppsats om hur det religiösa och politiska klimatet i England respektive Italien påverkade Byrd och Palestrina. Hur ska jag få ihop alla mina saker till nästan ingenting så att de får plats i mina väskor?

Resfeber är mitt andranamn. Jag vill egentligen inte riktigt åka härifrån. Det är vackert och vårfint här. Det är kallt och slaskigt i Sverige. Skulle det inte vara höjden av lycka att sitta i ett lugnt, folktomt Cambridge i solskenet och läsa om opera, reformationen och Expressionism?

En körresa är inte alltid bara en körresa. Ibland kan ju supportrar, fans eller groupies få komma med också. Då kan det hända att man på tåget hamnar bredvid Professor R, "An acknowledged authority on the British countryside, especially trees, woodlands and wood pasture" (Wikipedia).

Sista supervision om en timme. Jag har inte gjort min stråkkvartett färdigt. Men, ja, det ska gå! Imorgon blir det körresa till Norwich. Och inget pluggande på en hel dag. Yeah.

Jag döör. Jag har en uppsats till imorgon om Pelleas et Melisande av Debussy. Den är ju jättefin och så, men jag förstår den inte. Och jag har en analysuppsats också. "Bara skriv" säger pappa och ler uppmuntrande. Jag suckar djupt och går tillbaka till datorn.

Det var jag. Det var mannen med solglasögon och bakåtslickat hår. Det var mannen med blå manchesterbyxor. Det var tjejen som åkte sparkcykel. Det var sol. Det var kaffe. Jag var trött, men det var vackert och jag kände mig hemma.

Almost there. Ögonen svider. Jag skriver ett inlägg på min blogg istället. Hur hanterade Tallis sina dissonanser egentligen? Hur skriver man en förståelig mening egentligen? Det är frågor som vi alla brottas med klockan 1 på morgonen.

Som man bäddar får man ligga

Efter en väldigt trevlig eftermiddag i London med Kristina, Karin och Louisa är jag nu tillbaka i verkligheten. Verkligheten stavas dead line. Imorgon faktiskt. Klockan 12. Det handlar om hur den engelska reformationen påverkade musiken. Det är ett spännande ämne, så jag tror att den här uppsatsvakan kan bli relativt angenäm. Mitt recept på framgång stavas en positiv målbild och havregrynsgröt. Adrenalin, tjejen!

Läsare undrar kanske: den här tjejen, gör hon inget annat än pluggar eller, det verkar ju nästan så. Vadå, har man ingen fritid på det där stället? För den nyfikne läsaren publicerar jag här små guldkorn som jag förgyller min fria tid med, när jag inte förgyller er vardag med blogginlägg, vilket det ju blivit lite sparsamt med på sistone.

När jag inte pluggar...

... läser jag Baudelaire på franska. Detta har resulterat inte bara i en fin upplevelse av bra poesi utan även att jag har berikat mitt franska ordförråd med fantastiska ord som le péché - synd, mendiant - tiggare, poing - knytnäve, hurler - gallskrika. Var det inte för sådana ord som man valde franska som B-språk? Inte var det för sèche-cheveux - hårtork eller pneu - däck i alla fall.

... mediterar jag och läser om buddism.

... går jag omkring och luktar kokos. Gårdagen bjöd på en tur på Body shop där jag köpte kroppssmör (höhö) med kokosdoft. Det är fantastiskt. Jag får impulser att äta upp mig själv då och då.

... sjunger jag i kör och får en förstahandsupplevelseav den Anglikanska kyrkan.

Väl mött

Jag tror visst det är nån som ska på retreat i mars. Jippie!

Wagner är ju fantastisk! Oh, my God....!

Fortsättning följer.

Idag kom jag på mig själv med att tycka att en presentation om Wagners Tristan och Isolde var mycket roligare att göra än att skriva en fuga. Så det kan gå.

Väderleksbloggen vol. 2

Här pratar man om vårväder, men det fick sig ett bakslag idag. Vi vill ju ha vår del av den svenska vargavintern, så vi har snöväder vi med. Men det är inte för inte som man i England går med paraply när det snöar (gör någon någonsin det i Sverige?), för snön som faller här är våt och blöt och otäck.

The Ark & Corpus formal - En lovsång

Efter en ovanligt intensiv vecka - 2 uppsatser, en presentation, en fugexposition, en trestämmig kontrapunkt, en ground bass variation - tog jag mig till slut en ledig dag. Jag måste säga att jag känner mig pånyttfödd.

Mitt i Cambridge ligger en present- och second handaffär som heter The Ark. Jag tror att det kanske är min favoritaffär alla kategorier. De har världens finaste klänningar. De spelar opera i högtalarna. De har fina affischer på väggarna. De har små motton på alla kläder. Idag köpte jag ett par skor som hette "Faith's eyes go wide" och en klänning som hette "This is very important". Klänningen var verkligen väldigt viktig, när jag hade sett den fanns ingen återvändo, fastän jag 20 minuter tidigare avstod från att köpa en hudkräm från Body shop. Jag tror visst att jag gick på en riktig liten shoppingrunda idag. När gjorde man det senast?

Sen gick jag hem och städade mitt rum och sov middag (Uppsatsen igår kväll sträckte sig fram till midnatt och sen råkade jag på två vänner som kom och drack te hos mig)

Efter kören får vi gå på formal - finmiddag. Maten på Corpus är verkligen riktigtriktigt god. Vem visste att en rotsaksgratäng kunde ta sig formen av en sinnlig njutning? Och chokladmousse som smälte i munnen. Jag bara dog, asså.

På återseende

För övrigt har jag nyheter på rökelse-i-anglikanska-kyrkan-fronten. I onsdags, på askonsdagen, hade rökelsen uppgraderats till att dofta nejlika.

Jag hör rykten om en massa snö där hemma, mer snö än någonsin. Ni tar väl massa fina kort, så jag får se när jag kommer hem? Här är det nästan vår, krokusar och snödroppar i små tuvor. Solsken. I alla fall idag.

Men, ååhh....

Min kontantkortshemsida funkar inte, så jag kan inte ladda min mobil. Ytterst enerverande, då detta leder till att jag inte kan prata med K och att jag inte kan boka en plats på en retreat jag vill åka på, som det bara finns 3 platser kvar på, oh my god, how am I gonna handle this!! Som en god vän brukar uttrycka det.

Annars så gick jag upp klockan sex i morse för att göra klart en ground bass variation, aka variationer över en repeterad basgång i stil av Purcell, jag blev klar en timme innan mitt gehör, så jag kunde gå och lägga mig och sova igen. So far the highlight of my day.

Jag älskar dig fortfarande, jag har bara inga pengar på mobilen

Helt plötsligt blev mina två supervisions på eftermiddagen inställda. Underligt nog gjorde det mig mer stressad. Har lite panik över en uppsats om Josquin och Fayrfax. Har lite panik i allmänhet. Äter mandariner istället. Skulle älska lite chips eller nåt. Skulle älska lite semester eller nåt. Har snöat in på Karin Boye. Nu bär det av till biblioteket.

Dagens lyssning:
Pomerium – Stabat mater

Idag skrattade jag lite åt ordet homorhythmic.

Två saker som får mig att gå upp på morgonen är min kurs i early sacred music och jordnötssmöret som jag fick av Kristina.

Två saker som jag saknar med Sverige är dillchips och uttryck som hoppa över skacklarna eller håll i hatten.

Två saker som jag gillar med England är god, billig hummus och bra lärare.

Jag blir lite provocerad av paret som hånglar nere i vänstra hörnet på min hotmail-sida.

Musikk

Jag hade någon slags fin tanke i början av terminen om att inte plugga efter nio, men jag tror att det inte gått så bra dom senaste dagarna, och än ser jag ingen ljusning. Men jag har en spännande uppgift om ifall Beethovens pastoralsymfoni, andra satsen, kan räknas som programmusik eller inte, så det är okej.

Och jag har spelat barockmusik idag med min ensemble. Tre fioler, en viola da gamba. Hur roligt som helst. Musik är så vackert.

"I'm sure your brain has an 'ON' position; please turn the pointer towards it." Dr Roger Bowers på min uppsats om 1400-talsmotetter. Att gå på Cambridge är en enda lång lektion i ödmjukhet.

Tidens gång och allt det där

Min kompis klagade på att hon inte har någon tid att slösa. Andra har minsann tid att gå på föreläsningar om astronomi, baka kakor eller åka hem.
En annan sade att hon var dålig på att slösa bort sin tid. Hur gör man om man vill slösa bort en timme innan sin supervision? Jag sa, man måste ta vara på timmen, ta hand om den, ge den lite kaka. Man kan gå och titta i sitt pigeon hole. Så det gjorde vi. Och åt en massa chokladkaka.
Man måste slösa lite tid ibland. Jag önskar att jag kunde slösa lite mer tid med K.
Kan man verkligen slösa tid? Den går ju hela tiden vad man än lägger den på. Det är ju inte som att man kan spara tiden. Det kanske handlar om vad man slösar den på.
Slösslös. Nu tänker jag slösa lite tid på att skriva en uppsats.

Är mitt uppe i efterforskningar för min uppsats om isorytmiska motetter. (Det är lugnt, jag visste inte heller vad det var fram tills för några veckor sedan.) Vad jag kommit fram till så här långt är att Dunstable inte tänkte så mycket, körde på simpel struktur och fina melodier. Han gjorde sin grej och gjorde det jäkligt bra. Dufay å andra sidan var en intelligent man som utvecklade och experimenterade med många olika former i sina motetter och föregick många kommande generationer tonsättare. Men inte gör det hans musik vackrare inte.

För övrigt så blandar jag svenska och engelska vilt när jag tänker och antecknar. Citat: "Panisorhythm - ny rytm för ny color i upper voices (to not speed it up i tre sections)"
Inte för att meningen i sig är begriplig för någon annan än mig i alla fall.

För några dagar sedan var det candlemas, en väldigt fin högtid med ljus, rökelse och körsång. Men det är en en sak som förbryllar mig: när asiatiska religioner har rökelse som doftar blommor och kryddor, har den anglikanska kyrkan rökelse som luktar rök...

Hosthost. Hosthost. Även om man inte riktigt har tid så blir man sjuk. Man slutar visst inte vara en människa för att man går på universitet. Och man slutar inte längta, oroa sig eller helt enkelt inte palla. Jag blev lite upprörd över det förra terminen. Tänkte att allra bäst vore det om man bara kunde sluta känna saker, vara lite mindre mänsklig. Men nu tänker jag, vill jag att det ska vara så? Det går nog inte, så varför ens försöka. Jag vill göra det här som en hel människa. Jag är inte här för utbildningen, utbildningen är här för mig. Och på sista tiden har jag njutit en del av den. Jag försöker att inte ta kritiken så hårt, inte bli ledsen för att jag inte klarar allting så bra, eller har möjlighet att lägga ned så mycket tid som jag vill. Det är himla svårt. Det går ibland. Nu ska jag skriva en uppsats, fast jag hostar, och jag vill göra den bra, men jag hoppas att jag kan göra det smärtfritt. Wish me luck!

Klick.

Om Amideva Hri

Herregud, vad pysslar jag med? Sitter här och drömmer mig bort och är ett klick från att köpa en bok som heter Teach yourself Sanskrit.

Jag har aldrig sett en så stor fullmåne

Här försöker man vara trevlig och bjuda på te, men fröken i fråga svarar inte. Att sova halv tio en fredagkväll känns lite sorgligt, men jag har visst inget bättre för mig.

När jag har en cykel ska jag göra fantastiska saker.

Pappapepppopcorn

Jag är pepp. Nästa vecka ska jag få skriva en uppsats om isorytmiska motetter av Dunstable! Vi har precis börjat en ny kurs om tidig sakral musik, mellan 1400 och 1600. En toppenföreläsare, toppenmusik. Kan det bli bättre? Måste bara komma överens med uppsatsrubriken. I nuläget förstår jag kanske hälften av orden i den.

Jag är pepp. Vi har en hemsk keyboardskillskurs. I Maj ska vi kunna; spela från stråkkvartettpartitur, spela trestämmig kontrapunkt med alt- och tenorklav, harmonisera en melodi, spela generalbas och transponera en Bachkoral. Men, mina vänner, det går framåt! Sakta, men säkert, så kan jag göra de där sakerna.

Jag är pepp. På måndag har jag barockfiollektion, jag har en liten ensemble som jag snart ska börja repa med och jag har övat nästan varje dag den här veckan. Tjoho!

Och, som kronan på verket; imorgon kanske Kristina kommer hit!

Ang. det förra inlägget kan jag meddela att min lärares kommentar på min uppsats var; Oh, this one was very emotional! Jag tror visst att viss musik drar iväg med mig lite väl långt. Men så ska det vara, I say!

Jag äter alldeles för mycket pommes frites. Jag äter frukt. Jag sover. Jag mediterar. Jag tittar på en vacker bild jag har på min anslagstavla. Jag är virrig. Jag är organiserad. Jag har köpt smör. Jag ska köpa en cykel. Jag har inget gehör. Jag har inget humör. Jag har bara dig.

Jag skriver uppsats. As always. Nu är det om en aria ur Don Giovanni. Den är så stark, så det är nästan obehagligt att lyssna på den. Det är fantastiskt. Musik ska vara omvälvande.

Bollen prövar lyckan

Aaaahh... Ringde upp Musikmuseet i Stockholm. Där finns något av ett drömjobb. Musik och museum; det bästa av två världar. Om jag inte vill bli en torr akademiker som står och drar torra skämt inför ointresserade eller alldeles för smarta studenter, beroende på universitet presumably, så skulle det kunna vara fantastiskt att jobba på ett museum, hitta på intressanta utställningar, ha spännande visningar för barn (ja, det skulle nog vara att återuppleva min lyckliga barndom). Musikvetenskap gjord tillgänglig för många människor.

Hur som helst, jag ringde upp. Jag sade med hurtig rust, Hej, jag är intresserad av sommarjobb, vem kontaktar jag då? Receptionisten i andra änden sade, Det är mig du ska prata med, men du är KÖRD för vi ger jobben till våra timanställda och om vi inte ger dom till dom så ger vi jobben till dom andra femton som står på vår lista. Du kan vara nummer sexton om du vill?

Tack, tack. Att lyckas på arbetsmarknaden ska inte vara enkelt. Nu jäklar tänker jag tränga mig i kön och skicka in ett fantastiskt brev om mig själv, I'll make them an offer they can't refuse. Några tips?

Emma...

• Skriver uppsatser
• Har kläder på tork
• Är pepp
• Saknar K
• Vill träffa Liten och hans storasyster Rosa
• Tycker att Boulez är en kul typ
• Mediterar regelbundet
• Har en barockfiol
• Luktar curry
• Äter chips
• Sjunger i kör
• Skriver listor

Vilken kanontjej!

Kan det vara så enkelt att meningen med livet är att spela barockfiol och meditera?

Idag skrev jag en uppsats på en och en halv timme. Den sista halvtimmen i pausen under kören. Kören slutade ungefär samtidigt som deadlinen till uppsatsen var. Det gick det också. Men varför är alltid Marie där när jag gör såna saker? Enligt henne är jag en riktig sista minuten-person. Och jag menar, idag stämde det ju. Men jag var väl aldrig så förut? Se, vad Cambridge gör med mig! Ack!

Och jag får uppsats på uppsats och harmonilära på harmonilära och gehörspiskning. Den här terminen kommer bli hektisk om något. När jag egentligen vill softa med K, titta på film och äta godis. Eller vara på retreat i ett tyst snöbetäckt Västmanland. Men jag antar att uppsatsskrivning har sin charm.

Godnatt, vänner!

Idag förstod jag vad ett överstigande sextackord är. Eller så förstod jag vad grejen är. Dom är överallt! Man kommer inte ifrån dom! Aaaah!

Någon lägger av och till godis i mitt pidgeon hole. Någon tycker antagligen om mig, eller tycker kanske att jag är för smal för mitt eget bästa. Jag tackar och tar emot.

Annars är det fullt upp. Här ligger man inte på latsidan inte. Jag har haft barockorkesterkonsert, Hanna har varit här, imorgon ska jag spela Threnody av Penderecki for the victims of Hiroshima http://www.youtube.com/watch?v=FfBVYhyXU8o. Imorgon kommer Johannes. Idag har jag skrivit en variation på en menuett av Mozart, början på en stråkkvartett och variationer över en basgång à la Purcell.

Väl mött!

Lent term 2010

Tillbaka på banan. Igår kom jag tillbaka till Cambridge. Det kändes jättetråkigt att åka från K och från alla andra. Men när jag kom fram var det ändå lite som att komma hem. Den svaga doften av mögel i mitt rum, ljudet av stolskrap i matsalen, mat som inte smakar någonting, en hel förmiddag i biblioteket. Allt har en charm som jag hade glömt bort, eller inte märkt förut. Jag tror det här kan bli en bra termin.